Ledare: Donald Trump har kört fast i Iran – och hatar det

I förra veckan kollapsade förhandlingarna mellan USA och Iran, och som en omedelbar reaktion har president Donald Trump tillkännagivit en blockad av Hormuzsundet – ett drag som redan påverkar globala oljemarknader och ökar spänningarna i regionen ytterligare.

Medan världen väntade på en kommentar från presidenten efter förhandlingarnas sammanbrott, befann sig Trump istället i Florida för att bevittna en MMA-match i Miami. När han slutligen uttalade sig, meddelade han att USA skulle svara på Irans blockad av Hormuzsundet med en egen blockad.

Senator Mark Warner uttryckte omedelbart sin förvirring över strategin: ”Vad är logiken? Varför skulle iranierna öppna passagen för att du stänger till den?” En fråga som många bedömare nu ställer sig när situationen utvecklas till vad som kan liknas vid en surrealistisk utrikespolitisk kris.

Bakom Trumps beslut finns dock ett visst strategiskt resonemang. Iran har under en period stängt sundet för internationell sjöfart men fortsatt att exportera sin egen olja. Detta har resulterat i kraftigt stigande oljepriser som gett den iranska regimen betydande inkomster. Med den amerikanska blockaden, som trädde i kraft i måndags klockan 16:00, hoppas Washington kunna stoppa även Irans oljeexport.

Men blockaden är ett tveeggat svärd. Den kommer att drabba den iranska ekonomin hårt, men samtidigt påverka den globala oljemarknaden och i förlängningen världsekonomin – inklusive USA:s egen ekonomi. Oljemarknaden är global och integrerad, vilket innebär att minskat utbud, oavsett källa, driver upp priset för konsumenter överallt, även i amerikanska delstater som Texas och Ohio.

Strategin bakom blockaden bygger på samma princip som de tidigare bombningarna av iransk infrastruktur: skapa tillräckligt mycket ekonomisk smärta för att tvinga regimen till förhandlingsbordet. Men detta förutsätter att de iranska ledarna prioriterar befolkningens välbefinnande framför sina geopolitiska ambitioner – ett antagande som många experter ifrågasätter.

Inte ens Vita huset verkar helt övertygat om att denna strategi kommer att lyckas. Uttalanden tyder på att blockaden kan vara första steget i en större militär operation för att fysiskt öppna sundet. Två amerikanska jagare passerade redan i helgen genom området, och planer finns för minröjning och etablering av en säker korridor för tankfartyg.

Det grundläggande problemet kvarstår dock: Irans kustlinje kan inte flyttas. Landbaserade raketer och drönare utgör ett konstant hot mot sjöfarten, särskilt mot stora, långsamma oljetankers. Militära experter påpekar att det är svårt att se hur sundet skulle kunna säkras utan amerikansk markpersonal – något som Trump tidigare tydligt sagt att han vill undvika.

Presidentens ointresse för att fördjupa USA:s engagemang i regionen illustrerades tydligt av hans beslut att prioritera en sportarena framför förhandlingar med Iran. Trump har vid upprepade tillfällen utropat seger i konflikten och verkar ivrig att lämna krisen bakom sig, oavsett om några konkreta mål uppnåtts eller ej.

”Vi gör samma grej som i Venezuela,” förklarade Trump när han beskrev blockaden. Men Iran är inte Venezuela. Den iranska regimen är djupare institutionaliserad, mer brutal och bättre beväpnad än den i Caracas. Dessutom är Irans islamistiska styre ideologiskt mer radikalt än Venezuelas socialism.

Framför allt befinner sig Iran i Mellanöstern – en region där Trump högtidligt lovat sina väljare att inte dra in USA i nya ”evighetslånga krig”. Nu sitter presidenten fast i ett strategiskt dilemma: han kan inte lämna Hormuzsundet i iranska händer, eftersom varje prisökning vid bensinstationerna skulle påminna amerikanska väljare om hans misslyckande.

Blockaden framstår alltmer som ett improviserat drag från en president som vill avsluta konflikten men saknar en tydlig exitstrategi. Det ironiska i situationen skulle kunna vara komiskt, om inte konsekvenserna vore så allvarliga för både regional stabilitet och global ekonomi.

I slutändan är det inte Trump som betalar det högsta priset för denna kris, utan civilbefolkningen i regionen och konsumenter världen över som drabbas av stigande oljepriser och ökad osäkerhet.