Ledare: Det här kommer att bli dyrt, Ebba Busch

Den politiska prispopulismen kan stå Sverige dyrt

Det började med att Ebba Busch gick till attack mot de stigande priserna under 2022. När Ryssland invaderade Ukraina och oljepriset sköt i höjden, syntes effekterna omedelbart vid bensinstationerna och i hushållens elräkningar. Snart spred sig prisökningarna till konstgödsel, livsmedelsproduktion och slutligen matpriserna i butik.

”Det är dyrt att vara svensk”, dundrade KD-ledaren då. Begreppet ”Magdapriser” blev ett slagträ i valrörelsen, som om prisstegringarna vore något unikt för Sverige och något som dåvarande statsminister Magdalena Andersson personligen kunde påverka.

Det var naturligtvis en frestande strategi. Ett val skulle vinnas och falukorven blev ett mäktigt symboliskt vapen i kampen mot den socialdemokratiska regeringen. Men som man sår får man skörda, vilket Busch nu själv får erfara.

Inflationsvågen våren 2022 ledde till kraftiga räntehöjningar under hösten och det efterföljande året – då hade Ebba Busch redan tagit plats i den nya regeringen. Priset på falukorven fortsatte bara att stiga. Det blev, ironiskt nog, ännu dyrare att vara svensk under Tidöregeringens styre.

Nu har USA:s angrepp mot Iran åter skickat upp oljepriset och därmed kostnaden vid pump. Plötsligt är det Busch och hennes Tidökollegor som får stå till svars för prisutvecklingen – något som varken är unikt för Sverige eller något de har egentlig kontroll över.

I måndagens Aktuellt anklagade Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar KD-ledaren för ”kostnadskrisen”, en direkt översättning av det amerikanska begreppet ”affordability crisis” som den amerikanska vänstern försöker använda politiskt. Rollerna är nu ombytta, men problemet består – svensk politik har förvandlats till ett mästerskap i prispopulism.

Ebba Busch hävdade i debatten att Vänsterpartiet inte förstår hur företagande och marknader fungerar. Hon har sannolikt rätt i det, men Busch och hennes borgerliga kollegor visar ingen djupare förståelse för marknadsekonomi de heller. Vad som har lett dem vilse är det ensidiga fokus på pris som präglar debatten.

Högerns standardsvar har varit att minska skatten på det som upplevs som dyrt, oavsett om det gäller drivmedel eller livsmedel. Nooshi Dadgostar förespråkar i stället olika former av pristak och regleringar. Inget av dessa förslag löser det grundläggande problemet – tvärtom skapar de nya svårigheter.

Prisökningarna har inte uppstått för att svenska politiker plötsligt infört nya skatter eller avgifter. Det beror inte heller på att giriga handlare fuskar till sig större marginaler. De kraftiga prisökningarna beror huvudsakligen på internationella utbudschocker.

Just nu har vi exempelvis mindre tillgång till olja och gas eftersom Hormuzsundet är instabilt. När utbudet av en vara minskar medan efterfrågan består blir den oundvikligen dyrare. Att artificiellt hålla nere priset genom subventioner eller pristak kan i värsta fall leda till ransonering. Prisregleringar tar dessutom bort incitamenten för producenter att investera i utökad produktion – oavsett om det gäller falukorvar eller bostäder.

Staten bör naturligtvis stödja både ekonomin i stort och de individer som drabbas hårdast när internationella kriser orsakar prischocker. Men stödet måste utformas så att det inte skapar nya, potentiellt större problem. Koppla inte stödet till fortsatt konsumtion av en bristvara. Fokusera istället på att utöka utbudet eller, när det gäller fossila bränslen, på att styra efterfrågan mot förnybara alternativ genom att påskynda elektrifieringen.

Det ensidiga fokus på priset som först Ebba Busch introducerade i debatten och som Nooshi Dadgostar nu för vidare riskerar att bli mycket kostsamt för hela samhället. Prispopulismen har blivit ett återkommande inslag i svensk politik, där politiker från båda sidor använder internationella prisfluktuationer som slagträ mot varandra, utan att presentera hållbara lösningar på de underliggande problemen.