Svenska folket har länge uttryckt frustration över sjukvårdens organisation, och nu öppnas dörren för en fundamental förändring. När sjukvårdsminister Elisabet Lann från Kristdemokraterna i somras meddelade att partiet vill avskaffa regionerna och förstatliga sjukvården nästa mandatperiod – helst i samarbete med Socialdemokraterna – väckte det förnyad debatt om en fråga som länge legat och pyrt under ytan.

Hur allvarligt menat utspelet är kan naturligtvis diskuteras. Lann har varit tydlig med att hon vill fortsätta styra tillsammans med de så kallade Tidöpartierna, och trots att Kristdemokraterna har haft hand om socialdepartementet under hela mandatperioden har de 21 regionerna inte varit i närheten av att avvecklas. Anledningen är enkel: övriga samarbetspartier har visat måttligt intresse, och att göra upp över blockgränsen utan de andra partiernas stöd är långtifrån enkelt.

Ändå är det välkommet att sjukvårdsministern blickar framåt och visar insikt om att en sådan här genomgripande reform kräver bred politisk majoritet. En förflyttning av vårdens huvudmannaskap kommer att ta tid, men bedöms som nödvändig för att effektivisera vården, förbättra kvaliteten och göra helheten mer jämlik över hela landet.

Tanken på att förstatliga sjukvården är långtifrån ny i svensk politik. Redan 2005 lyfte dåvarande statsminister Göran Persson från Socialdemokraterna frågan när han sa att Sverige kanske bara skulle ha två nivåer: staten och kommunerna. Det var ett erkännande av att den regionala mellannivån kanske inte längre fyller sin funktion på ett optimalt sätt.

Danmark har gått före och ökat den statliga styrningen av hälso- och sjukvården rejält under modern tid. Resultaten talar sitt tydliga språk – den danska modellen har lett till att mer vård kan erbjudas för varje satsad krona, något som väcker avund i Sverige där kostnaderna stadigt ökar samtidigt som köerna växer.

Under coronapandemin blev problematiken med Sveriges regionala styrning smärtsamt tydlig. Det visade sig vara oerhört svårt att få alla 21 regioner att gå åt samma håll, medan situationen i Norge med en enda huvudman för sjukvården var betydligt enklare att hantera. Lärdomen från pandemin borde inte glömmas bort när framtidens vårdstruktur nu diskuteras.

Liknande inspel om förstatligande har även kommit från före detta politiker som inte längre behöver ta hänsyn till partikollegor i olika delar av landet. Förutom möjligheten till en bättre och mer effektiv vård skulle slopade regioner innebära en kraftigt förenklad ansvarsfördelning mellan olika instanser – och därmed också göra det lättare för medborgarna att utkräva ansvar.

Här finns nämligen en stor och problematisk paradox i det svenska systemet. Samtidigt som sjukvård alltid är en av väljarnas allra viktigaste frågor inför val visar undersökningar att runt hälften av befolkningen inte har en aning om vem som faktiskt bär ansvaret för vården.

Vid det senaste regionvalet kunde en klar majoritet av väljarna inte namnge en enda aktiv politiker i sin region. De flesta hade heller ingen aning om vad som skiljde partierna åt i sjukvårdsfrågor på just regionnivå. Det är en häpnadsväckande kunskapslucka med tanke på hur viktig frågan är för folk.

Forskare har därför börjat kalla regionvalet för det gömda eller glömda valet. Men det är samtidigt ett allvarligt demokratiskt problem att så få väljare röstar på ett insatt sätt i en fråga som de själva anser vara mycket viktig. Denna kunskaps- och engagemangslucka undergräver den demokratiska legitimiteten för hela det regionala systemet.

Till bilden hör också att en överväldigande majoritet av svenskarna faktiskt vill ha en förändring. Enligt undersökningar från SOM-institutet vill hela 70 procent av befolkningen att staten tar över ansvaret för sjukvården. Det är sällan man ser en så entydig opinionsunderstöd för en strukturreform.

Ytterligare ett faktum som talar för förstatligande är att regionerna inte längre klarar av att finansiera sjukvården på egen hand. Det märks tydligt på att en allt större andel av regionernas budget utgörs av riktade statsbidrag, vilket i praktiken innebär att staten redan nu betalar en betydande del av notan. Samtidigt tickar de lokala skattesatserna stadigt uppåt utan att servicen förbättras i motsvarande mån.

Mot bakgrund av alla dessa faktorer – ineffektivitet, bristande demokratisk förankring, stark opinion för förändring och finansiella problem – framstår frågan inte längre som om Sverige ska förstatliga sjukvården, utan snarare hur länge landet kan fortsätta att låta bli. Var den politiska beredskapen finns att genomföra en sådan historisk reform återstår dock att se.