Mitt under den stora flyktingvågen för drygt tio år sedan kom den då 15-årige Zeeshan Haidari till Sverige. Sedan dess har hans liv genomgått en genomgripande förändring. Han har antagit efternamnet Lövestam Öberg efter den familj som adopterade honom och lagt till förnamnet Johannes när han konverterade till kristendomen. I dag lyssnar han på sommarprat och talar svenska med värmländsk dialekt. Han har arbetat på Coop och jobbar nu på HVB-hem samtidigt som han studerar till socionom.

Trots sin integration och anknytning till Sverige har Johannes fått permanent uppehållstillstånd men nekas svenskt medborgarskap. Anledningen är att Migrationsverket inte godtar hans afghanska identitetshandlingar. Frågan är om detta är en rimlig tillämpning av regelverket när personen i fråga uppenbart har etablerat sig i det svenska samhället.

Det måste naturligtvis finnas definitioner för vem som kan bli svensk medborgare, och det är som utgångspunkt rimligt att vilja veta bakgrunden hos den som söker medborgarskap. Men just för att gränsen måste dras någonstans blir det viktigt att granska de fall som skaver och utmanar vår uppfattning av hur reglerna bör tillämpas.

Detta påminner om debatten kring tonårsutvisningarna under det senaste året, som visade att migrationspolitikens stramhetssträvan enligt många svenskar har gått för långt. Nu uppstår frågan hur situationen ser ut för dem som inte är utvisningshotade utan istället står i farstun och väntar på att få komma in i den svenska gemenskapen.

Johannes är långt ifrån ensam om att tvingas leva i detta mellanting. Många afghaner och somalier får avslag på medborgarskapsansökan på grund av svårigheter att styrka sin identitet. Samtidigt utgör afghanska män en integrationsmässig framgångssaga med i princip lika hög sysselsättningsgrad som svenskfödda.

Under de senaste åren har det förts en intensiv debatt om vad svenskhet egentligen innebär. Inte bara språkkunskaper, utan också svenska värderingar ska enligt vissa krävas av personer som kommit till Sverige. Ett nytt medborgarskapsprov ställer frågor om svensk historia och svenska lagar. Samtidigt höjs kraven för att bli svensk medborgare ytterligare.

Situationen ser ut att kunna bli än striktare efter valet, något som Johannes själv konstaterar. Regeringen talar nu dessutom om att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Detta väcker frågan om tusentals människor ska tvingas leva tillfälliga liv i Sverige, där de hela tiden riskerar att kastas ut ur det land de betraktar som sitt hem.

När Johannes fotograferas utanför sin adoptivfamiljs villa med en hund i koppel uppstår frågan om tillhörighet. Om inte han anses svensk nog, vem räknas då? Det är en berättigad fråga som belyser komplexiteten i att definiera nationell identitet och tillhörighet.

Även, eller kanske framför allt, den som vill ha striktare krav för att accepteras som svensk borde väl bjuda in de personer som uppenbart uppfyller kraven. Eller ska dörren vara stängd för evigt på grund av att man kommit från ett land i kaos och konflikt?

I så fall handlar det aldrig om svenska värderingar, utan om något helt annat. Det handlar då snarare om ursprung än om integration, snarare om dokumentation än om verklig anknytning till det svenska samhället.

Fallet med Johannes Lövestam Öberg belyser en grundläggande konflikt i den svenska migrationspolitiken. Å ena sidan ställs allt högre krav på integration, språkkunskaper och förståelse för svenska värderingar. Å andra sidan verkar det finnas administrativa hinder som gör att även personer som uppfyller dessa krav inte kan bli fullvärdiga medlemmar av det svenska samhället.

Detta skapar en situation där personer som har gjort allt som samhället krävt av dem ändå hamnar i ett permanent tillstånd av osäkerhet. De har integrerat sig, skaffat arbete, lärt sig språket och anpassat sig till svenska normer, men nekas ändå det formella erkännandet som svenskt medborgarskap innebär.

Frågan som uppstår är om det svenska systemet skapar en permanent underklass av människor som lever i Sverige, bidrar till samhället, men aldrig kan bli fullvärdiga medborgare. Detta är inte bara en fråga om juridisk status utan också om mänsklig värdighet och känslan av att höra hemma någonstans.