Jan Jönsson: Barnfängelserna kommer fostra tigerpojkar till ett liv i kriminalitet

Statens misslyckande med institutionsplacerade barn blir allt tydligare när både ungdomshem och fängelser som ska ta emot unga lagöverträdare visar sig vara undermåliga. Detta framgår av en serie besök på institutioner där barn som dömts för allvarliga brott vistas.

Vid ett av Statens institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem framträder en bedrövlig bild. På avstånd ser anläggningen ut som en idyllisk kursgård med röda och gula låghus omgivna av ängar och lövskog. Men vid närmare granskning blir gallerförsedda fönster och förfallna fasader med mögelskador synliga. På ett annat hem står grinden i det taggtrådsförsedda stängslet vidöppen – låset har varit felanmält i månader utan att åtgärdas.

Det statligt ägda bolaget Specialfastigheter ansvarar för förvaltningen av SiS-hemmen. Varken personal inom SiS eller Kriminalvården uttrycker någon tillit till hur detta uppdrag sköts. Fastigheterna är varken anpassade efter de intagnas behov eller personalens säkerhet.

Mer än 80 procent av ungdomarna på SiS har haft omfattande skolproblem. På institutionsskolan pågår undervisning där baklava bakas i hemkunskapen och lärare undervisar uteslutande på engelska i språklektionerna. Rektor Torsten möts med glada utrop från eleverna när han rör sig genom lokalerna.

”Förväntningarna är ofta att vi är en anstalt som ska straffa de intagna, men det är ju ett humanistiskt uppdrag vi har”, förklarar institutionschefen.

En pojke i 13–14-årsåldern uttrycker rädsla för att lämna institutionen. När rektorn uppmuntrande säger att det snart är dags att flytta därifrån svarar pojken att han vill stanna kvar. ”Det är så jobbigt att flytta runt och nu har jag lärt mig hur det är här och personalen är trevlig. Därute, du vet, där blir det bara…” Han formar händerna som klor och ger ifrån sig ett vrål, som en tiger.

Statistiken över barnen på SiS är nedslående. 20 procent av de intagna har brutit upp från familjehem och institutioner tio gånger eller fler innan de fyllt 16 år. Fler än en tredjedel har blivit misshandlade av en föräldrafigur. 73 procent litar inte på någon vuxen.

Skolan fungerar ofta som ett andningshål för dessa barn. När de inser att de kan få riktiga betyg ökar motivationen. Men resultaten visar att systemet brister. Endast 30,7 procent av de omhändertagna barnen i Sverige har gymnasieexamen vid 20 års ålder, jämfört med 80,5 procent för barn med normal uppväxt. Socialtjänsten på hemorten visar sällan intresse för barnens skolgång, och ofta finns ingen färdig skollösning när de slussas ut.

Institutionschefen berättar att barnen ofta har synliga hål i tänderna och saknar grundläggande vaccinationer. Trots att professionella vuxna varit inblandade i deras liv under lång tid har de inte fått de sprutor alla andra får på BVC. 90 procent av de intagna med gängkoppling återfaller i brott.

För att stärka brottsofferperspektivet har riksdagen beslutat att barn som begår grova brott ska överföras till Kriminalvården. Ett besök på ett av de fängelser som ska ta emot barn ner till 14 år visar på stora brister. Regeringen önskade att gränsen skulle vara ännu lägre.

I en smal cellkorridor med två små sällskapsrum ska fem barn bo – 14-åringar tillsammans med 17-åringar, eftersom regeringen inte fastställt krav på åldersseparering. Skolan består av ett klassrum för tio elever och ett litet rum för enskild undervisning. Barn som på SiS undervisats i grupper om en till tre elever får inte motsvarande utrymme i fängelseverksamheten.

Den statliga utredaren för barnfängelserna betonade att staten måste investera betydande resurser i barnanpassning av både lokaler och behandling. Annars riskerar anläggningarna att bli ännu sämre skolor för kriminalitet än vad SiS redan utgör. Men Statens Specialfastigheter har inte fått direktiv om att prioritera barnuppdraget.

Många av de barn som ska sitta i fängelse har redan cirkulerat i samhällets vård när föräldrarna inte räckt till. Fram till domen har samhället varken sett till att de blivit vaccinerade, klarat skolan eller fått värdiga boendemiljöer. När katastrofen är ett faktum saknas fortfarande resurser för att möjliggöra en annan framtid.

Frågan om vad ett stärkt brottsofferperspektiv egentligen innebär blir central. När samhället negligerar dessa barn skapas de personer som ger upphov till nya brottsoffer. Inget talar för att Kriminalvården kommer att lyckas bättre än SiS när statens fastighetsbolag återigen inte prioriterar barnen – precis som vuxenvärlden sällan gjort under hela deras uppväxt.