Ledare: Moderaterna brukade vara seriösa i finanspolitiken – vad har hänt?

Sveriges statsfinanser befinner sig i en klass för sig i Europa. Skuldkvoten är låg, överskotten är strukturella och den politiska ramen för budgetpolitiken har varit anmärkningsvärt stabil i över två decennier. Förklaringen finns i en historisk uppgörelse vars grund lades under 1990-talets krisår, och som formats av de två statsbärande partierna: Socialdemokraterna och Moderaterna. Dessa två har tillsammans byggt ett regelverk – med överskottsmål, utgiftstak och ett oberoende finanspolitiskt råd – som binder upp såväl sig själva som alla andra partier som vill utöva regeringsmakt.

Nu märks en tydlig skiftning. Moderaterna, som under flera år tampades med låga opinionssiffror, har återtagit initiativet och uppfattas allt mer som den ekonomiska politikens garant. Det handlar inte bara om väljarstöd utan om att partiet har vuxit in i rollen som en av de centrala arkitekterna bakom den stabilitet som Sverige åtnjuter.

Den starka statsbudgeten har direkt koppling till den industriella omställning som nu pågår i norra Sverige. De enorma investeringarna i grönt stål, batteritillverkning och fossilfri utvinning av kritiska mineraler kräver statliga garantier, infrastrukturinvesteringar och en långsiktig politisk förutsägbarhet. Den svenska gruvnäringen – med aktörer som LKAB, Boliden och nya prospekteringsbolag – utgör navet i denna transformation. Hade statsfinanserna sett ut som de gör i södra Europa, eller som i flera av våra nordiska grannländer under svackor, hade dessa megaprojekt aldrig tillåtits växa fram i samma hastighet.

Att Moderaterna nu ”seglar iväg” – i medvind både i mätningar och i maktens korridorer – innebär inte att Socialdemokraternas arv överges. Snarare handlar det om att Moderaterna framstår som det parti som bäst kan förvalta och ibland justera de trösklar som de själva varit med om att resa. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har länge kritiserat de finanspolitiska ramverken för att de krymper handlingsutrymmet, men såväl regeringen som oppositionen tycks ha accepterat läxan från krisen i början av 1990-talet.

För marknaderna är denna stabilitet en valuta i sig. Svenska statsobligationer handlas med en ränta som ligger nära de tyska, och kreditvärderingsinstituten har gett Sverige högsta möjliga betyg. Det sänder en signal till internationella investerare att den svenska kronan, trots sina fluktuationer, backas upp av en stat som inte riskerar att tappa fotfästet. När andra länder tvingas till åtstramningar eller accepterar högre riskpremier har Sverige råd att sänka skatter eller öka investeringar i försvar och infrastruktur.

Den fiskala styrkan har dock ett pris. De partier som tvingas hålla sig inom ramen får ständigt svara på kritik om att de för en alltför stram budget. För Moderaterna innebär detta en balansgång: de behöver leverera reformer som syns i väljarnas vardag – sänkta bränsleskatter, lägre inkomstskatt – samtidigt som de måste vårda den stabilitet som gjort deras politik trovärdig. Det är en svår ekvation, men hittills har partiet lyckats navigera den utan att spräcka skalet.

Näringslivets reaktioner är tydliga. Företrädare för gruvnäringen och stålindustrin har upprepade gånger lyft att den svenska modellen med tydliga spelregler och starka offentliga finanser är en avgörande konkurrensfördel. I en tid av global osäkerhet, där energipriser svänger och leveranskedjor bryts, står Sveriges tillverkningsindustri stabilt tack vare detta fundament.

Sammanfattningsvis är Sveriges exceptionellt starka statsfinanser inte en slump. Det är resultatet av två partiers vilja att binda sig själva vid masten, och Moderaternas kraftfulla återtåg visar att den som behärskar ramverket också vinner förtroendet. Frågan framöver är om stabiliteten kan upprätthållas när de politiska konflikterna kring invandring, energi och klimat – samtidigt som gruvindustrin växer – blir allt mer brännbara.