Rysslands krigföring i Ukraina har under den senaste tiden kantats av allt större problem. Förlusterna på slagfältet har vuxit, soldaterna är hårt pressade och den ukrainska motståndsrösten har stärkts efter flera framgångsrika motoffensiver. Ändå hörs nu allt fler röster i Moskva tala om att utvidga kriget. Det kan låta märkligt att trappa upp ett krig som redan gått dåligt, men för den som förstår rysk logik är det inte alls förvånande.
För Kreml är konflikten med Ukraina en del av en mycket större kamp. Det handlar inte bara om territorium, utan om en uppgörelse med västs säkerhetsordning och Natos inflytande i Östeuropa. Genom att hota med nya fronter vill Ryssland ändra berättelsen: från ett krig som inte går att vinna till en konflikt där väst tvingas försvara sig på flera håll samtidigt. Det är en strategi som bygger på att skapa osäkerhet och pressa motståndaren till utmattning.
Ett utvidgat krig skulle särskilt beröra de baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen är Natos östra gränsområden och har under lång tid varnat för att Ryssland inte nöjer sig med Ukraina. Deras betydelse ligger både i geografin och i symboliken. En konflikt där Natos artikel 5 sätts på prov skulle förändra säkerhetsläget i hela Europa. Transnistrien, den ryskkontrollerade regionen i Moldavien, brukar också nämnas som en potentiell tändpunkt. Där finns ryska trupper, och regionen gränsar direkt till Ukraina.
Vitryssland är en annan pusselbit. Ryssland har sedan tidigare använt vitryskt territorium för att attackera norrifrån. En ny offensiv mot Kiev skulle kunna inledas därifrån, men det skulle kräva en mobilisering också av det vitryska samhället. Hittills har regimen i Minsk försökt hålla sig utanför det värsta blodbadet, men ett utvidgat krig skulle tvinga och ledarskapet att välja sida.
Även om det militära läget är svårt för Ryssland, har landet fortfarande medel som påverkar omvärlden. Det gäller inte minst marknaderna för råvaror och energi. Ryssland är en av världens största exportörer av olja, naturgas, vete och metaller som aluminium och palladium. Redan under krigets första år sköt priserna i höjden när leveranser avbröts och sanktionerna började bita. Ett utvidgat krig skulle med stor sannolikhet få liknande effekter.
Europeiska företag tvingades då att ställa om sin energiförsörjning i rekordfart. Tysk industri, som länge var beroende av billig rysk gas, fick se sina produktionskostnader explodera. Norska gasleverantörer och amerikanska exportörer av flytande naturgas har tagit över en allt större del av marknaden. Samtidigt har Ryssland försökt stärka sina band till Kina, som nu köper stora mängder olja och gas till rabatterade priser. Den omsvängningen har minskat Rysslands beroende av Europa, men den har också gjort landet ekonomiskt allt mer bundet till Peking.
Inom gruv- och metallsektorn märks krigets effekter också tydligt. Ryssland är en avgörande leverantör av flera kritiska råmaterial, däribland palladium som används i elektronik och fordonsindustri. När handeln med ryska metaller störts har företag i väst sökt efter alternativa källor i Sydafrika, Kanada och Australien. Det har drivit upp priserna och påskyndat en omstrukturering av globala leveranskedjor som länge varit beroende av ryska volymer. En upptrappning av kriget skulle göra den omställningen ännu mer brådskande.
Samtidigt har Nato-länderna ökat sina försvarsbudgetar. Europa befinner sig i en upprustning som saknar motstycke sedan kalla kriget. Vapenindustrin i exempelvis USA, Storbritannien och Polen har fått nya order, och länder som tidigare länge skurit ned på försvaret har börjat bygga upp sina förmågor igen. Även detta följer en logik som Ryssland räknat med. Ju mer väst binder resurser till militär upprustning, desto svårare blir det att upprätthålla folkligt stöd för långvarigt stöd till Ukraina.
Det är i det ljuset som uttalandena om att utvidga kriget ska förstås. När ett krig går dåligt kan en upptrappning vara ett sätt att byta samtalsämne, skapa nya realiteter och tvinga motståndaren att agera på Rysslands villkor. Det handlar inte om att nödvändigtvis vinna på slagfältet, utan om att få motståndaren att tröttna. Rysk logik har aldrig handlat om att spela rent spel, utan om att flytta målstolparna tills motståndaren inte orkar jaga ikapp.
