Lisa Magnusson: Inte ens en kändisgam som Perez Hilton förtjänar ett sådant här öde

Skvallerbloggarens Perez Hiltons kollaps väcker debatt om medlidande och ansvar

När skvallerbloggaren Perez Hilton nyligen fördes till sjukhus efter en dramatisk livesändning där han skar sig själv med kniv, uppstod en våg av reaktioner på internet. Många uttryckte skadeglädje över att en av 2000-talets mest kontroversiella mediepersonligheter nu själv hamnat i den typ av situation han tidigare obarmhärtigt utnyttjat för sina egna syften. Händelsen väcker viktiga frågor om ansvar, empati och gränserna för offentlig exponering.

Under livesändningen blev tittarna vittne till hur Hilton började skära sig med en kniv, tills han till slut stod där täckt i blod. Oroliga åskådare larmade polis som kom till platsen och förde honom till sjukhus. Det som följde var ironiskt nog exakt den typ av mediajakt som han själv gjort karriär på – en svärm av kändisgamar och näthatare som kastade sig över händelsen.

Perez Hiltons framgångar byggdes på 2000-talets nya medielandskap. I en tid när de flesta bloggar var inåtvända och handlade om vardagliga självframställningar, valde han en helt annan väg. Hans blogg blev snabbt känd för att publicera kompromisserande material om kändisar, ofta utan någon hänsyn till personlig integritet eller mänskligt anständighet.

Under 2000-talets första decennium blev Hilton en central figur i en ny och brutal era för kändisrapportering. Detta var en period när veckotidningar levde på att håna kändisar och paparazzifotografer tävlade om att ta de mest kränkande och närgångna bilderna. Hilton steg snabbt i graderna och blev en av de mest fruktade namnen i branschen.

Hans relation till kändisskapet var komplex och motsägelsefull. Det var uppenbart att han själv var besatt av kändisvärlden och gärna ville bli ”vän” med de personer han skrev om. Han älskade att synas i celebra sammanhang och verkade drömma om att själv bli en del av den värld han rapporterade från. Men samtidigt visade han ingen nåd när han fick tillgång till känsligt material.

Metoderna var hänsynslösa. När han fick tag på bilder som fotats under en sångerskas kjol, heminspelningar av intima situationer mellan kändisar, rykten om någons sexuella läggning eller dödsfall, publicerade han allt utan betänkligheter. Hans brist på empati verkade särskilt framträdande när hans offer mådde som sämst – det var då han gick hårdast fram.

Ett av de mest uppmärksammade exemplen var hans förföljelse av Britney Spears. Efter sångerskans välpublicerade sammanbrott visade Hilton ingen försiktighet. Tvärtom sålde han t-shirts med budskap om att hon borde dö, ett agerande som även då väckte starka reaktioner.

Nu när Hilton själv hamnat i en utsatt position uppstår frågan om hur samhället bör reagera. Många upplever en känsla av rättvisa, att någon form av kosmisk balans återställts. Karma är annars ofta något människor åberopar för att trösta sig själva när de saknar verkliga verktyg att försvara sig med. I verkligheten existerar ingen sådan universell lag, men ibland verkar det ändå som om en form av rättvisa skipas.

Samtidigt pekar händelsen på en viktigare princip. Offentligheten är idag en ännu svårare plats att befinna sig på än under det tidiga 2000-talet. Internetnihilismen har spridit sig och ätit sig in även i politiken. Gränsen mellan vad som är acceptabelt och vad som utgör övergrepp suddas ständigt ut.

Därför blir det ännu viktigare att markera mot överträdelser av anständighet, även när det gäller personer som själva brutit mot dessa normer. Det handlar inte i första hand om att skydda någon specifik individ, utan om vilka värderingar samhället vill upprätthålla. Som filosofen Friedrich Nietzsche varnade: ”När man stirrar länge in i avgrunden, stirrar avgrunden också in i dig.”

Frågan är alltså inte om Perez Hilton förtjänar medlidande eller sympati baserat på hans tidigare handlingar. Frågan är snarare vilken standard samhället vill sätta för hur vi behandlar människor i utsatta situationer, oavsett vem de är. Att ge efter för skadeglädje och delta i näthatets ekokammare innebär att man själv blir en del av det problem man kanske vill kritisera.

Även ett enda triumfatoriskt ögonkast mot någon annans elände kan vara tillräckligt för att sudda ut gränsen mellan anständighet och råhet. I en tid när offentligheten blivit ännu mer obarmhärtig än tidigare måste varje individ ta ställning för hur man vill förhålla sig till andras lidande.