Lisa Magnusson: Det är inte sexistiskt att vilja stoppa Ariana Grande

Ariana Grandes hälsotillstånd väcker oro i hela världen och aktualiserar frågor kring hur omgivningen bör förhålla sig till ätstörningar. Under inspelningen av fantasymusikalen ”Wicked” har något uppenbarligen hänt med den populära stjärnan, något som blivit alltmer synligt för allmänheten.

När Grande och hennes medskådespelerska började dyka upp på filmgalornas röda mattor såg de enligt observatörer ut som ”två förskräckta, utmärglade fågelungar”. De klamrade sig fast vid varandra och verkade ständigt vara på helspänn. I intervjuer började de flera gånger gråta, vilket ledde till omfattande spekulationer i sociala medier om deras både psykiska och fysiska hälsa.

Diskussionen kring Grandes utseende har skapat en komplex debatt om var gränsen går mellan oro och integritet. Det handlar om kvinnors kroppar, ett ämne där samhället lärt sig att det är ofint och potentiellt sexistiskt att kommentera. Impulsen blir lätt att tiga hellre än att riskera att riva upp något sårigt och privat. Det råder en utbredd uppfattning att vad en kvinna väger inte är någon annans angelägenhet.

Samtidigt som många uttryckt bestörtning över Grandes utseende har minst lika många skyndat till hennes försvar och uppmanat kritikerna att hålla tyst. Argumentet har varit att om hon verkligen är sjuk kan hon inte rå för hur hon ser ut. Men denna tystnadskultur kan i själva verket vara en del av problemet.

Anorexia är faktiskt den dödligaste av alla psykiatriska diagnoser, vilket gör situationen ännu mer allvarlig. Sjukdomen påminner i många avseenden om ett missbruk, med sina kickar och rus, romantisering och förnekelse. Det som gör den särskilt farlig är att den är mycket smittsam, inte minst för dem som redan en gång drabbats. Att exponeras för sjukligt magra kroppar kan få det som legat latent att blossa upp igen.

Detta faktum medför ett betydande ansvar för alla i Grandes omgivning – vänner, familj och inte minst hennes arbetskontakter. De hundratals personer som deltog i inspelningen av hennes nya musikvideo ”Petal” borde ha ingrept. När videon släpptes i helgen blev det tydligt att hennes tillstånd förvärrats, och många menar att produktionen borde ha stoppats.

Hennes team har nu meddelat att Grande ska dra sig tillbaka och vila upp sig. Men tonen i kommunikationen är anmärkningsvärd – den är anklagande och fientlig snarare än insiktsfull. Enligt ett uttalande från hennes presstalesperson ser Grande ”fram emot att avsluta turnén och avsluta den på topp, både hälsosam och lycklig. Sedan tar hon en välförtjänt paus från de offentliga framträdanden som har lett till oändlig och ständig granskning från allmänheten”.

Detta budskap är problematiskt på flera sätt. Det säger till alla Grandes unga fans att det inte bara är fullt normalt att se ut som hon gör just nu – det framställs rent av som en bild av hälsa och lycka. Samtidigt lägger uttalandet skulden på allmänhetens granskning snarare än att erkänna att det finns ett verkligt hälsoproblem som behöver åtgärdas.

I musikvideon ”Petal” sjunger Grande: ”Det här är inget rop på hjälp, jag är inget offer.” Det är en komplex paradox. De som drabbats av ätstörningar är förstås offer för sin sjukdom på många sätt. Men det finns också en viktig poäng i hennes ord. Det är endast genom att omgivningen behandlar henne som en person med ett eget val som hon kan bryta sig ur den destruktiva spiral hon befinner sig i.

Fallet Ariana Grande belyser den svåra balansgången mellan att respektera individens integritet och att ta ansvar när någon uppenbarligen mår dåligt. Tystnaden kring ätstörningar, även när den kommer från en välmenande plats, kan bli medberoende. Samtidigt måste kritik och oro uttryckas på ett sätt som stärker snarare än ytterligare stigmatiserar den drabbade.

För Grandes miljoner unga fans över hela världen är det särskilt viktigt att hennes team och omgivning agerar ansvarsfullt. Att normalisera sjukligt låg vikt under täckmantel av att försvara hennes integritet tjänar varken henne eller hennes fans. Att vara ung är inte detsamma som att vara dum i huvudet – unga människor ser vad som händer och påverkas av de bilder och budskap de exponeras för.