Debatten om medelklassens roll i det svenska samhället har fått nytt bränsle efter att Michael Lindgren, producent på public service-bolaget SVT, i podden ”Personlig utveckling med Johannes Klenell” hävdat att medelklassen är ett större problem än extremhögern. Lindgren menar att den präktiga, självgoda och hycklande medelklassen utgör ett hot eftersom den är numerärt större och därmed kan få gehör för sina idéer om allas lika värde, antirasism och vad han kallar ”de självklara Goda Värderingarna” – sådant som han säger att medelklassen gärna avhandlar med grannarna i skärgården över ett glas rosé.
Utspelet har satt fokus på en kritik som under de senaste veckorna formulerats från flera håll i den svenska debatten. Medelklassföräldrar anklagas för att skämma bort sina barn med svindyra importerade färska bär. Medelklassens bokval beskrivs som pretentiösa – man läser lagom originella böcker för att känna sig smart. Livsstilen med bondemarknader, tygkassar och kulturkvarter med en genomtänkt, tillgjort oslipad estetik avfärdas som självmedveten och politiskt oengagerad. Den bild som målas upp är av en grupp som värnar status och privilegier samtidigt som den bekräftar sig själv genom konsumtion och kulturella markeringar.
Kritiken har tydliga politiska förtecken. Från vänsterhåll anklagas medelklassen för att skrämma bort arbetare med sin belästhet och därmed försvaga vänsterrörelsen. Från borgerligt håll sägs den förstöra högern med sina uppblåsta folkhemsideal. Sverigedemokraterna har pekats ut som förlorare i sammanhanget: medelklassen har bosatt sig i pittoreska områden utan invandrare och därmed, som det uttryckts, stulit partiets dröm om ett gammaldags Sverige.
Nu går Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson till medelklassens försvar. I en text på den oberoende liberala ledarsidan beskriver hon medelklassen som den vuxna i rummet i en tid där politiker alltmer beter sig som en barnvakt som tappat kontrollen och kastar godisbit efter godisbit åt en allt gapigare väljarkår.
Magnusson framhåller att medelklassen hänger med i nyheterna och kan tänka självständigt. Gruppen, skriver hon, vet att Sverige har råd att ta emot flyktingar och att skattepengar inte bör användas till att sänka bensinpriserna mitt under en brinnande klimatkris. Medelklassen borde därför bli större, inte mindre – den utgör en av det svenska samhällets viktigaste grundpelare, menar Magnusson. Hon medger att gruppen har en viss inneboende tråkighet – mellanchefsauran, golfandet, ängsligheten inför det som sticker ut – men menar att fördelarna väger tyngre.
Hon konstaterar också att ingen föraktar medelklassen lika mycket som medelklassen själv. Michael Lindgren uppgav sig själv tillhöra medelklassen i en intervju med Svenska Dagbladet 2018, något Magnusson menar kan förklara skärpan i hans kritik.
Medelklassens ställning i svensk debatt har historiskt varit särskilt laddad. Gruppen har setts som bärare av folkhemsidealet och den sociala sammanhållningen, men också som småborgerlig och ängslig – en dubbelhet som präglat allt från skönlitteratur till partipolitik. Redan under 1800-talet kritiserades borgarklassen för självbelåtenhet och konformism, och liknande tongångar har fortsatt att dyka upp i olika skepnader – från 1960-talets vänsterkritik till dagens debatt om identitet och kultur.
Ekonomiskt har medelklassen växt stadigt sedan efterkrigstiden och utgör i dag en avgörande väljargrupp för samtliga riksdagspartier. Den som vill vinna val måste förhålla sig till medelklassens värderingar i frågor som skatt, bostad, trygghet och välfärd. Det gör att debatten om gruppens moraliska och kulturella status inte bara är ett samtalsämne för kultursidorna – den får konkreta politiska konsekvenser i form av vallöften, reformer och prioriteringar. Både socialdemokrater och moderater har historiskt sökt medelklassens stöd i avgörande valrörelser, och gruppen beskrivs ofta som den viktigaste målgruppen i svensk politik.
Integrationsfrågan är ett tydligt exempel. Medelklassens bostadsval har blivit en symbolfråga i segregeringsdebatten. Kritiker menar att den välbeställda medelklassen gärna förespråkar öppna gränser samtidigt som den själv undviker mångkulturella områden – en motsättning som används för att beskriva gruppen som hycklande.
Magnussons text kan läsas som ett inlägg i en längre pågående diskussion om klass och politisk riktning. DN:s ledarsida, som är oberoende liberal, har under en tid ägnat sig åt integrations- och klassfrågor, och Magnusson själv har tidigare skrivit om allt från mediepolitik till flyktingmottagande. Flera av hennes texter har väckt omfattande reaktioner och lett till debatter på andra ledarsidor och i sociala medier.
Hur den aktuella debatten fortsätter återstår att se. Men frågan om medelklassens värde och samhällsroll engagerar tydligt långt utanför de grupper som debatten handlar om – och berör i förlängningen grundläggande frågor om vem som ska definiera det goda samhället.
