Internet var en gång i tiden symbolen för hopp och framtid. I slutet av 00-talet fanns en utbredd tro på att den digitala världen skulle föra människor samman, göra oss mer pålästa och toleranta, friare och mer demokratiska. Men den drömmen har kommit att te sig alltmer avlägsen. År 2026 står vi i stället inför en verklighet där polariseringen ökar och desinformationen sprider sig i rasande fart över sociala medier.

Det globala torget som många föreställde sig har utvecklats till något helt annat. I stället för öppen dialog och gemenskap har en handfull extremt förmögna teknikentreprenörer kommit att utöva ett slags envälde över de plattformar där merparten av den digitala kommunikationen äger rum. Plattformarna svämmar över av aggression, konspirationsteorier och extremism, ofta kryddat med vad som kan beskrivas som en nihilistisk pojkrumshumor som nu till och med läckt ut i den globala politiken.

Men mitt i denna bild av en brinnande digital sophög finns det skäl att påminna sig om historien om Ibelin. Det är en berättelse som på ett påtagligt sätt visar internetets potential att skapa verklig mänsklig kontakt, även under de mest utmanande omständigheter.

Ibelin var inte hans riktiga namn. Han hette Mats Steen och föddes i Norge 1989. Hans liv präglades från början av Duchennes muskeldystrofi, en obotlig sjukdom som gradvis bryter ner kroppens muskulatur. Med åren blev hans rörelsemöjligheter allt mer begränsade, isoleringen växte och vid 25 års ålder dog han.

För hans familj var den värsta tanken att Mats aldrig hade fått uppleva vänskap och kärlek utanför familjekretsen. Men efter hans bortgång visade det sig att de hade tagit grundligt fel. Kondoleanser började strömma in från helt oväntade håll, från människor som familjen aldrig hade hört talas om.

Medlemmarna i Mats gille i det digitala rollspelet World of Warcraft hade noterat att något inte riktigt stämde med den person som kallade sig Ibelin. Han började varje spelsession med att låta sin karaktär springa länge genom skogar och över ängar. Han försvann ibland från spelet i perioder utan förklaring. Han tackade alltid nej till medlemsträffar i verkligheten, ville aldrig videochatta eller ens prata i telefon. Ibland var han oförklarligt arg och frustrerad.

Men det som framför allt utmärkte Ibelin i spelvärlden var hans förmåga att vara en äkta vän. Många av dem han mötte i World of Warcraft hade sina egna skäl att fly den verkliga världen, och Ibelin lyssnade alltid. Han försökte hjälpa där han kunde.

Dokumentärfilmen ”Ibelins enastående liv”, som finns tillgänglig på Netflix, berättar historien om dessa digitala vänskapsband. Det handlar om tjejen som kände sig fångad av sina föräldrars kontroll och inte visste vad hon ville med sitt liv. Den deprimerade mannen som inte hade någon annan att tala med. Mamman som inte hittade vägen till sin autistiske son. Och så småningom vågade Ibelin själv öppna sig och berätta om sin egen situation.

Frågan om hur vi ska förhålla oss till den digitala världen är komplex. Är människor olyckliga och isolerade för att de tillbringar för mycket tid framför skärmar, eller söker de sig till skärmarna just för att de redan är olyckliga och isolerade? Ofta är det förmodligen en kombination av båda faktorerna.

Det är viktigt att vara förankrad i det fysiska livet, särskilt för barn och unga. Antalet så kallade hemmasittare växer – unga människor som inte klarar av att gå till skolan, som knappt vill lämna sitt rum. För dem är det avgörande att ha verkliga relationer och aktiviteter utanför den digitala sfären.

Men det finns en risk att glömma bort den andra sidan av myntet. Internet kan faktiskt också vara en källa till verklig tröst, gemenskap och mening. Det är alltför lätt att enbart se de negativa aspekterna och missa de genuina kontakter som skapas i digitala miljöer.

Historien om Mats Steen och hans alter ego Ibelin är en påminnelse om denna dubbla verklighet. För vuxna, föräldrar och beslutsfattare är det viktigt att vara försiktig med att släcka det ljus som den digitala världen trots allt kan erbjuda vissa människor. Det lyser visserligen med ett artificiellt blått sken, men för en del är det ändå bättre än totalt mörker.

I en tid när kritiken mot internet och sociala medier ofta är befogad, behöver vi också erkänna att teknologin fortfarande kan vara det som en gång utlovades – en bro mellan människor som annars aldrig skulle ha mötts.