Politiska vindkantringen: Hur nya allianser kan forma Sveriges framtid

Plötsligt händer det. Under den gångna veckan upprepade centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist sina förhoppningar om att nya samarbeten ska vara möjliga efter att Tidöregeringen förlorat valet. Hon pekade särskilt ut Kristdemokraterna som en tänkbar samarbetspartner till Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det anmärkningsvärda denna gång var att utspelet inte avfärdades med den sedvanliga skepsis som tidigare mött liknande idéer.

Expressens politiska kommentator Viktor Barth-Kron, som konsekvent avfärdat Centerpartiets blocköverskridande ambitioner som orealistiska, svarade oväntat med rubriken: ”Jo, Ebba Busch kan visst byta sida”.

I centrum för denna politiska omställning står KD-ledaren Ebba Busch. Hon har under hösten gjort flera försök att skapa en bred energiöverenskommelse. När dessa försök misslyckades pekade hon ut Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson som syndabockar, samtidigt som hon uttryckte uppskattning för Magdalena Andersson. I en uppmärksammad intervju deklarerade hon att hon inte vill ”tas för given” av sina nuvarande samarbetspartners.

Sedan dess har Busch fortsatt med subtila markeringar gentemot sina Tidökollegor. Samtidigt har S-ledaren Andersson skickligt spelat med i detta taktiska spel. I veckan syntes de tillsammans vid lanseringen av Volvos nya elbil i Torslanda. Andersson tog tillfället i akt att smickra sin politiska motståndare: ”Ebba Busch har verkligen utvecklats de senaste åren och blivit en mer pragmatisk politiker.”

När Busch konfronteras direkt svarar hon förstås nekande till planer på samarbete med Socialdemokraterna och hänvisar till sitt nuvarande regeringsalternativ. Men den egentliga frågan handlar om vad som sker efter ett val där detta alternativ inte längre är gångbart.

Det stora politiska skiftet som pågår är dock mer omfattande än enskilda politikers utspel. Det handlar om att grundförutsättningarna för svensk politik genomgår en fundamental förändring. Trots att Tidöpartierna lanserat en historiskt expansiv budget och Moderaterna lovat SD regeringsplatser, har detta inte genererat någon positiv effekt i opinionen.

Högern segrade i valet 2022 utan att presentera detaljerade planer för sina åtgärder. När Tidöavtalet väl offentliggjordes och dess innehåll blev känt vände väljarna regeringen ryggen – och de har inte återvänt. Under hela mandatperioden har regeringen och SD legat minst 4 procentenheter efter oppositionen, ofta 5-6 procentenheter. GP/Novus senaste mätning visar ett försprång för oppositionen på 6,8 procentenheter.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 förändrade det politiska landskapet fundamentalt. Inget block kunde längre nå egen majoritet. De borgerliga partierna brottades med frågan hur man skulle förhålla sig till det nya partiet.

SD:s integration i högerblocket ritar nu om den politiska kartan ytterligare. Mittenväljarna har sökt sig bort och Åkessons parti dominerar nu det borgerliga blocket. Detta är en ny politisk verklighet som sannolikt kommer att bekräftas på valdagen. Frågan är hur de traditionella borgerliga partierna ska hantera denna situation.

Bland Tidöpartierna är Ebba Busch den enda som försöker anpassa sig till denna nya spelplan. Men att få Kristdemokraterna att samarbeta med Miljöpartiet – där omfattande subventioner till kärnkraften sannolikt måste ingå – verkar minst lika komplicerat som att förena Vänstern med Centern.

Den verkliga huvudpersonen i detta politiska drama är inte Busch utan Ulf Kristersson. Moderatledaren tycks fortfarande leva kvar i alliansåren, när hans parti var större än alla samarbetspartier tillsammans. Han fortsätter att tala om en uppdelning där SD tar hand om migrationen, KD om sjukvården och L om skolan, som om Moderaterna fortfarande hade den självklara ledartröjan.

Kristersson verkar inte villig att konfrontera den nya politiska verkligheten före nästa val. Men i längden kan hans parti inte undvika den. Paradoxalt nog har Moderaterna faktiskt starkare incitament att samarbeta med Socialdemokraterna än vad KD har för att skapa en koalition med S, C och MP.

En sådan kalkyl stöds av det faktum att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans når riksdagsmajoritet på egen hand. Detta skulle eliminera behovet av komplicerade kompromisser mellan flera partier. M skulle kunna säkra viktiga sakpolitiska segrar, framför allt ny kärnkraft och en säkerhetspolitisk linje som inkluderar kärnvapendialog med Frankrike.

Försvarsminister Pål Jonson – inte Peter Hultqvist – skulle kunna leda försvarsupprustningen från en sådan position.

Moderaterna står även inför en historisk kamp om initiativet på högerkanten. Denna strid förs bäst från regeringsställning. En direkt konkurrens med Jimmie Åkesson om Sveriges mest konservativa väljare framstår som svårvinbar. En mer framkomlig väg går via de så kallade ”Magdamoderaterna” – främst kvinnliga storstadsväljare med liberala värderingar som ogillar Sverigedemokraterna.

Det mest effektiva sättet att återvinna dessa väljares förtroende är genom att visa ansvarstagande för Sverige, leverera resultat i sakpolitiken och framstå som en från SD oberoende politisk kraft.

Låter det fullständigt orealistiskt? Kanske inte längre. Plötsligt händer det.