Politisk förändring inom EU öppnar för starkare ukrainskt stöd

I veckan som gick höll EU-ledarna sitt toppmöte i cypriotiska partydestinationen Ayia Napa, en plats som nu fick tjäna som bakgrund till en efterlängtad diplomatisk framgång. Efter nästan sex månaders förhalning från Slovakiens Robert Fico och Ungerns Viktor Orbán, lyckades man äntligen komma överens om ett omfattande lån på 90 miljarder euro till Ukraina. Parallellt med detta beslutades även om nya sanktioner mot Ryssland, åtgärder som länge blockerats av samma länder.

Det plötsliga genombrottet kan direkt kopplas till den politiska omvälvningen i Ungern. Viktor Orbán, EU:s kanske mest Rysslandsvänlige ledare, valde att inte ens närvara vid detta, sitt sista EU-möte. Hans efterträdare, Peter Magyar, har uttalat en tydlig ambition om att återföra Ungern till den europeiska gemenskapen. Det uteblivna ungerska vetot vid mötet är ett första, konkret tecken på denna kursändring.

Framgången har betydelse långt utanför Ukrainas gränser. Utan Ungern som intern motståndare – ett land som vid flera tillfällen misstänkts för att ha läckt hemlig EU-information till Kreml – öppnas möjligheten för EU att agera med den tyngd som unionens ekonomiska och politiska storlek egentligen motiverar.

Nästa logiska steg för EU är att slutligen använda de ryska tillgångar som frysts inom unionens gränser och överföra dessa medel till Ukraina. Resurserna skulle både kunna finansiera återuppbyggnaden av det som förstörts i det ryska invasionskriget och stärka hela Europas säkerhet. Det är precis den typ av resoluta åtgärder som kännetecknar en geopolitisk stormakt.

Den amerikanske ex-presidenten och presidentkandidaten Donald Trump har inte helt fel i sin återkommande kritik mot EU som en svag aktör på världsscenen. Unionen förfogar över ekonomiskt välstånd, militär kapacitet, omfattande humankapital och en betydande befolkning – alla grundförutsättningar för en stormakt. Ändå har denna styrka sällan utnyttjats för att utöva globalt inflytande eller ens försvara den europeiska kontinenten på ett effektivt sätt.

Det finns historiska förklaringar till EU:s tillkortakommanden. Unionen startade som en handelssammanslutning, inte som en geopolitisk aktör. I fredstid, eller med ett stabilt USA som säkerhetspolitisk garant, har den europeiska modellen baserad på kompromisser, samarbete och konsensussökande varit framgångsrik.

Men dagens geopolitiska landskap ser annorlunda ut. I en värld där maktbalanser och styrkeförhållanden ofta väger tyngre än internationella överenskommelser måste EU kunna agera snabbt och beslutsamt för att skydda sina medborgares intressen. Detta gäller såväl befintliga som framtida säkerhetshot.

En avgörande förändring som nu behövs är att EU inte längre kan tillåta sig att hållas gisslan av enskilda medlemsländer. Trots att Orbán nu lämnar scenen kvarstår andra utmaningar. Slovakiens Robert Fico fortsätter att leda sitt land i en ryssvänlig riktning, och i Bulgarien har den Moskva-orienterade Rumen Radev nyligen vunnit en betydande valseger. Därtill närmar sig Frankrike ett presidentval där Nationell samlings kandidater Marine Le Pen och Jordan Bardella för närvarande leder opinionsmätningarna.

Mot denna bakgrund framstår det som nödvändigt för EU att reformera sitt beslutsfattande genom att avskaffa kravet på enhällighet i utrikespolitiska frågor. Lika viktigt är att skapa tydligare mekanismer för när och hur medlemsländer kan fråntas sin rösträtt om de motarbetar unionens grundläggande värderingar.

Endast genom dessa strukturella förändringar kan den positiva stämning som nu uppstått i Ayia Napa bestå och utvecklas till ett starkare, mer handlingskraftigt EU – en union som kan ta sin rättmätiga plats bland världens stormakter och effektivt försvara sina intressen och värderingar.