Den politiska könspolariseringen i Sverige och västvärlden har skärpts markant under senare år, och debatten om orsakerna har blivit allt mer infekterad. När nya siffror visar att unga kvinnor i ökande grad röstar på vänsterpartier medan unga män väljer höger, har konservativa röster börjat peka finger åt ett oväntat håll – mot kvinnorna själva.

I en uppmärksammad krönika i Göteborgs-Posten menar debattören Susanna Birgersson att det är dags att sluta diskutera ”manosfären” och högerkantens kvinnohat. Istället borde fokus ligga på dagens unga kvinnor, som enligt henne har ”låg stresstålighet” och därför röstar på partier som målar upp en ”drömvärld där alla mår bra”. Det är ett synsätt som inte står ensamt i den konservativa debatten.

Moderaternas influenser Isabella Löwengrip har uttryckt att kvinnor är för dåliga på att räkna och rösta med hjärnan. Högerskribenten Carolin Dahlman gick ännu längre och skrev att svenska kvinnor som bryr sig om klimat och socialt arbete ”vill förstöra landet”. Budskapet är tydligt: män röstar rationellt medan kvinnor driver på av känslor och oro.

Detta narrativ har spridit sig över hela västvärlden. I Storbritannien skapade nyligen publicerade siffror rubriker när de visade att unga brittiska kvinnor röstar vänster, engagerar sig för klimatfrågor och konflikten i Gaza, och dessutom är ovilliga att dejta män med högeråsikter. Den konservativa dagstidningen The Telegraph grep tillfället och publicerade flera texter där dessa kvinnor hånas.

The Telegraphs skribent Rowan Pelling menade att det är de unga arga kvinnorna – inte männen – som utgör den verkligt oroande utvecklingen i samhället. I en kontroversiell passage föreslog hon att dessa kvinnor skulle placeras på en ö tillsammans med marinsoldater för att ”lära sig älska män” på nytt.

Fenomenet väcker flera frågor. Är det verkligen så att kvinnor som engagerar sig i klimat, jämlikhet och sociala frågor gör det av irrationella känslor? Eller finns det legitima politiska och samhälleliga skäl till att unga kvinnor väljer en annan politisk inriktning än många unga män?

I debatten framställs ofta könspolariseringen som jämlik från båda håll. Rowan Pelling uttrycker det som att ”för varje man som finner en mentor i Andrew Tate eller den framlidne Charlie Kirk, finns det en kvinna som blivit radikaliserad av Greta Thunberg eller AOC”, med hänvisning till den demokratiske kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez.

Men jämförelsen haltar. På den så kallade radikaliserade ”tjejsidan” återfinns socialistiskt influerade kvinnor, Palestinarörelsen och kravet på ambitiös klimatpolitik. Många väljer också bort dejting med män som ligger långt till höger politiskt. Visst kan man ifrågasätta hur konstruktivt detta engagemang är, men det är svårt att se det som ett direkt hot mot män som grupp.

Samtidigt förespråkar extrema röster på ”killsidan”, som Andrew Tate, att kvinnor ska kontrolleras av sina män och sprider grov rasism. Dessa krafter får understöd från inflytelserika håll. Donald Trump, känd för sitt ”Grab’em by the pussy”-uttalande, har öppet visat uppskattning för sådana budskap. Hans krigsminister Pete Heghseth har delat videoklipp där han ifrågasätter kvinnors rösträtt. I Sverige följer och påverkas många unga män av så kallade ”manfluerare” med liknande budskap.

Detta representerar en radikalisering som utgör ett direkt hot mot kvinnors rättigheter och position i samhället. Även om det naturligtvis inte gäller majoriteten av varken unga män eller kvinnor, är det förståeligt att unga kvinnor känner oro i en tid då sakpolitiken i många länder går i rakt motsatt riktning från vad de önskar, och män som öppet vill inskränka deras rättigheter får allt mer makt.

I ett reportage i det brittiska magasinet New Statesman, där dessa ”unga arga kvinnor” intervjuas, ger flera konkreta förklaringar till varför de inte vill dejta män som ligger långt till höger politiskt. En kvinna med invandrarbakgrund beskriver det som hotfullt att dejta någon som kanske inte ens vill att hon ska finnas i landet. En annan kommenterar kort och gott om högerlutande män: ”De ser en inte som människa”.

Frågan som kvarstår är om konservativa kvinnliga debattörer verkligen tror att unga kvinnors politiska val enbart drivs av känslor och bristande förstånd, eller om de medvetet söker applåder från den egna sidan. Att avfärda kvinnors oro för klimatförändringar, minskad jämställdhet och hot mot reproduktiva rättigheter som hysteri eller överreaktion, samtidigt som man inte problematiserar genuint antidemokratiska och kvinnofientliga strömningar, framstår som en märklig prioritering.

Könspolariseringen är ett reellt problem som splittrar samhällen och generationer. Men lösningen ligger knappast i att kalla ena sidan irrationell och känslodrivet, särskilt inte när den sidan reagerar på konkreta politiska förändringar och växande extremism som direkt påverkar deras liv och rättigheter.