Max Hjelm: Hans vision för Socialdemokraterna är i sanning radikal

I det politiska spelet mellan höger och vänster börjar nya strömningar ta form inom socialdemokratin. Traditionellt har kritiken inom partiet handlat om att återgå till höjda skatter och en politik som påminner om glansdagarna. Men nu presenterar Payam Moula, chefredaktör för S-tidskriften Tiden, ett radikalt annorlunda perspektiv i sin nya bok ”Det goda”.

Moula, som anses ha inflytande hos S-kronprinsessan Lawen Redar, introducerar begreppet ”postliberal socialdemokrati” – en term som tidigare främst associerats med högernationalistiska kretsar i USA. I Sverige är kyrkohistorikern Joel Halldorf den mest framträdande förespråkaren, men nu får idéerna alltså fäste även inom socialdemokratin.

Kärnan i Moulas vision handlar om att omforma samhället med familjen och relationerna i centrum. ”I min utopi är samhällets institutioner och logik riggade för att främja goda relationer, både inom familjen och mellan vänner”, skriver han. Detta innebär konkreta förslag som offentlig styrning av sociala medier och banker, samt att ge förtur i bostadsköer för dem som vill bo nära anhöriga.

Intressant nog föreslår Moula också incitament för att mor- och farföräldrar ska ta större ansvar för barnbarnen. Kritiker som DN:s kolumnist Gina Gustavsson har påpekat att denna familjefokuserade politik i praktiken riskerar att leda till mer traditionella könsroller där pappan arbetar medan mamman tar huvudansvaret för familjen.

Det som gör Moulas idéer särskilt uppseendeväckande är att de bryter med den svenska socialdemokratins historiska inriktning. Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh myntade i sin inflytelserika bok ”Är svensken människa” (2006) begreppet ”statsindividualism” för att beskriva den svenska modellen – ett system där staten stärker individens frihet gentemot andra beroendeförhållanden.

Den svenska välfärdsstaten har traditionellt byggt på just individuell frigörelse genom reformer som individuell beskattning, utbyggd föräldraförsäkring och omfattande barnomsorg. Dessa reformer har möjliggjort för kvinnor att bli ekonomiskt oberoende och har bidragit till att Sverige blivit ett av världens mest jämställda länder.

Moulas postliberalism framstår därmed inte bara som ett angrepp på liberala värderingar utan också på själva fundamentet i det svenska socialdemokratiska välfärdsbygget. Han erkänner själv att hans idéer har ”väldigt många beröringspunkter” med Kristdemokraternas principprogram och har i tidskriften Kvartal föreslagit att socialdemokrater borde samarbeta med konservativa krafter.

I bokens inledning beskriver Moula samtiden som ”själlös” och att vi lever som ”slavar”. Han nämner också, som om det vore självklart problematiskt, att vartannat par skiljer sig. Detta är talande eftersom den höga skilsmässofrekvensen i Sverige historiskt har varit ett resultat av kvinnors ökade ekonomiska självständighet och förbättrade möjligheter att lämna olyckliga äktenskap.

Moulas vision representerar därmed ett tydligt brott mot den individualistiska välfärdspolitik som präglat svensk socialdemokrati under efterkrigstiden. I stället föreslår han en politik som sätter familjen och kollektivet i centrum, på ett sätt som för tankarna till mer konservativa politiska traditioner.

Om dessa idéer får genomslag inom socialdemokratin skulle det kunna innebära en historisk omsvängning i partiets ideologiska inriktning. Frågan är om partiets väljare och medlemmar är redo att överge den statsindividualism som varit så central för det svenska samhällsbygget till förmån för en mer familjefokuserad och, enligt kritiker, potentiellt mindre jämställd samhällsmodell.