Politiska svängningar i den svenska migrationsfrågan

Under en längre tid har rapporter om unga människor som utvisas vid 18 års ålder trots djupa rötter i det svenska samhället väckt starka reaktioner. Det handlar om ungdomar som utbildat sig i Sverige, levt stora delar av sina liv här och vars föräldrar har permanenta uppehållstillstånd, men som ändå utvisas när de uppnår myndig ålder.

I onsdags tog Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet ett gemensamt initiativ för att ändra denna situation. De vill återinföra bedömningsgrunden ”särskilt ömmande omständigheter” och låta dessa ungdomar räknas som anhöriga till sina föräldrar åtminstone fram till 21 års ålder.

Socialdemokraternas hållning i frågan har väckt uppmärksamhet. Inledningsvis valde partiets migrationspolitiska talesperson, Ida Karkiainen, att inte stödja initiativet. Hon hänvisade till partiets linje om ”stram migrationspolitik” och talade om en ”integrationsskuld”. Partiledaren Magdalena Andersson menade att ansvaret för en lösning borde ligga hos Moderaterna.

Migrationsminister Johan Forssell (M) har dock varit vag i sina uttalanden och endast nämnt att han överväger en övergångsbestämmelse där personer över 18 år fortfarande skulle kunna anses stå i ”beroendeställning till sin familj”. Kritiker menar att denna formulering skulle kunna innebära att ungdomar som börjar studera eller arbetar och flyttar hemifrån fortfarande riskerar utvisning.

Efter intern kritik inom partiet svängde Socialdemokraterna. ”Jag tror att alla med sunt förnuft inser att det här är fel”, sade Ida Karkiainen i ett senare uttalande, vilket markerade en tydlig kursändring i partiets inställning.

Politiska bedömare menar att den initiala tvekan hos Socialdemokraterna speglar en djupare dynamik i svensk politik där både Moderaterna och Socialdemokraterna under flera år utvecklat en reflex att matcha varandras hårda linje i migrationsfrågor. I detta fall ledde det till ett resultat som många anser orimligt.

Centerpartisten Niels Paarup-Petersen har påpekat att detta egentligen inte är en migrationsfråga: ”Detta handlar inte om migration. De är redan här.” Man kan också tillägga att det inte heller handlar om integration – dessa ungdomar är redan integrerade i det svenska samhället.

Debatten belyser en gräns som politiker allt oftare korsar – den mellan invandringsmotstånd och invandrarmotstånd. Kristdemokraternas ledare Ebba Busch har kallat Palestinademonstranter för ”så kallat svenska”. Bostadssegregation rättfärdigas med argument om att etniska svenskar ska skyddas från utsatthet i områden med socioekonomiska utmaningar. Samtidigt riktar Migrationsverket återvandringsannonser specifikt mot svenskar med koppling till länder utanför Europa.

Situationen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på att över två miljoner människor i Sverige är födda utomlands – var femte person. Att förespråka effektivare integration och en reglerad migrationspolitik är en sak, men att tala om människor som redan är en del av det svenska samhället som främst en börda är något helt annat.

Kritiker menar att det är svårt att avgöra om det är cynism eller feghet som gjort att politiska partier så länge accepterat utvisningar av tonåringar som vuxit upp i Sverige. Oavsett bakomliggande orsak anser många att ansvariga politiker borde känna skam över situationen.

Frågan om dessa ungdomars framtid förblir en viktig politisk stridsfråga som speglar större spänningar i den svenska migrationspolitiken. Den belyser också hur integrationsdebatten i Sverige har utvecklats under senare år, med allt skarpare retorik och hårdare gränsdragningar kring vem som räknas som svensk.