Max Hjelm: Sveriges solidaritet med Ukraina är halvhjärtad

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 spelat en viktig roll i det internationella stödet till landet. Regeringen har drivit på för omfattande sanktioner mot Ryssland inom EU och bidragit med hela 155 miljarder kronor i olika former av stöd sedan krigets början. Detta är en insats som många menar är värd att uppmärksamma positivt.

Men bakom denna imponerande statistik döljer sig en mindre smickrande verklighet. När det gäller mottagandet av ukrainska krigsflykting har Sverige år efter år underpresterat jämfört med sina nordiska grannländer. Medan svenska politiker gärna framhäver det finansiella och militära stödet, visar behandlingen av de ukrainare som tvingats fly till Sverige på betydande brister i solidariteten.

I mars 2022, kort efter invasionen, fattade EU ett historiskt beslut om att ukrainska flyktingar skulle ha rätt att få tillfälligt skydd i alla medlemsländer. Detta innebar att de kunde få uppehållstillstånd och tillgång till arbetsmarknaden utan att behöva genomgå en vanlig asylprocess. Men redan innan detta beslut var fattat hade dåvarande statsminister Magdalena Andersson från Socialdemokraterna gett uttryck för en mer restriktiv hållning. Hon menade att andra länder borde ta ett större ansvar för de ukrainska migranterna än Sverige.

Så blev också fallet. Statistiken visar tydligt att Sverige hamnade på efterkälken. Jämfört med befolkningsstorleken har Norge, Finland och Danmark välkomnat nästan två till tre gånger fler ukrainare än Sverige. Detta avslöjas bland annat i boken ”Den långa bluffen” av journalisterna Christian Lindell och Alex Voronov, som granskat Sveriges hantering av ukrainska flyktingar.

En viktig förklaring till det låga antalet ligger i de remarkabla bristfälliga villkor som Sverige erbjöd flyktingarna. Ukrainare som anlände efter krigsutbrottet fick som mest 71 kronor per dag för att täcka alla sina behov – mat, medicin, kläder och andra nödvändigheter. Enligt Lindell och Voronov låg denna ersättning på en nivå där människor riskerade att svälta, en situation som till stora delar fortfarande består.

Problematiken sträckte sig långt bortom den ekonomiska utsattheten. De ukrainska flyktingarna folkbokfördes initialt inte i Sverige, vilket fick omfattande konsekvenser för deras möjligheter att integreras i samhället. Utan folkbokföring kunde de inte delta i Svenska för invandrare, den grundläggande språkutbildning som erbjuds andra nyanlända. De utestängdes också från de etableringsinsatser som är standard för andra flyktinggrupper.

Avsaknaden av personnummer skapade ytterligare hinder. Utan detta blev det omöjligt att skaffa bank-id, vilket i det digitaliserade Sverige innebär att man i praktiken är utestängd från kontakt med både myndigheter och företag. Enkla saker som att boka läkartider, kommunicera med Försäkringskassan eller ens handla på nätet blev omöjliga uppgifter.

När regeringen så småningom insåg att dessa problem behövde åtgärdas, föreslog dåvarande migrationsminister Maria Malmer Stenergard från Moderaterna en lösning med betydande begränsningar. Hon ville att ukrainarnas folkbokföring skulle komma med undantag, vilket skulle innebära att de inte fick tillgång till de bidrag och stöd som andra folkbokförda personer har rätt till. Detta förslag genomfördes dock inte i sin ursprungliga form, men många ukrainare saknar fortfarande flera grundläggande rättigheter, trots att inget tyder på att kriget kommer att ta slut inom överskådlig tid.

Från och med juni 2024 infördes vissa förbättringar. Ett undantag gjordes som innebär att ukrainare kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige först. Lönekravet sattes till 75 procent av medianlönen, vilket är lägre än de 90 procent som krävs av andra arbetskraftsinvandrare. Men även denna lägre nivå ligger utom räckhåll för många, särskilt för dem som saknar svenska språkkunskaper och etablerade nätverk på arbetsmarknaden.

Situationen måste ses i ett bredare sammanhang av svensk migrationspolitik. När kriget i Ukraina bröt ut hade svenska politiker under flera års tid systematiskt arbetat för att göra villkoren för asylsökande och invandrare så svåra som möjligt. Denna restriktiva hållning, som utvecklats som svar på den stora flyktingströmmen 2015, verkar ha färgat även mottagandet av ukrainska krigsflykting.

Resultatet är en paradox som många bedömare beskriver som skamfull. Sverige kan å ena sidan stoltsera med att vara en av de största bidragsgivarna till Ukraina, men å andra sidan har landet misslyckats med att erbjuda grundläggande värdighet och möjligheter till dem som flytt från samma krig som Sverige säger sig bekämpa.