Svenska regeringens återvandringsbidrag har kommit att symbolisera mycket av den politiska utvecklingen under den nuvarande mandatperioden. Från det att reformen först föreslogs till dagens situation har den genomgått en märklig resa präglad av expertvarningar, politisk envishet och växande problem.

Det förhöjda återvandringsbidraget var från början ett krav från Sverigedemokraterna, som de övriga Tidöpartierna valde att acceptera. Detta skulle bli ett mönster som upprepades gång på gång under mandatperioden – regeringspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna gick med på Sverigedemokraternas förslag för att säkra sitt parlamentariska stöd.

När det var dags att utse en utredare för att undersöka förslagets konsekvenser föll valet på forskaren Joakim Ruist. Vissa högerkretsar hoppades att hans tidigare forskning om invandringens kostnader skulle leda till ett positivt utlåtande om höjda återvandringsbidrag. Men verkligheten blev en helt annan.

Ruist presenterade en utredning som varnade för omfattande problem. Hans slutsatser var tydliga: Ett kraftigt höjt återvandringsbidrag riskerade att bli både dyrt och ineffektivt. Dessutom fanns en påtaglig risk att det skulle motverka integrationsarbetet i stället för att lösa de underliggande problemen. Utredningen visade att en forskare driven av fakta kan komma till helt andra slutsatser än vad politiska aktivister hoppas på.

Trots Ruists varningar valde Sverigedemokraterna att ignorera expertisen. Partiet krävde att invandrare skulle uppmanas att lämna Sverige mot en ersättning på 350 000 kronor per person. Regeringen föll till föga och planerade att avsätta flera miljarder kronor till det nya systemet.

Genomförandet har visat sig vara fyllt av komplikationer. Runt om i landet har kommuner protesterat mot reformen och hur den ska implementeras. Vissa personer som beviljats bidraget har stött på problem när de försökt ta ut pengarna. Den praktiska verkligheten har inte motsvarat de politiska ambitionerna.

Men i stället för att se dessa problem som tecken på att reformen behöver omvärderas, har Sverigedemokraterna dragit en annan slutsats. Enligt partiet är problemet inte att systemet är illa genomtänkt – utan att det inte är tillräckligt omfattande. Nu kräver SD att även svenska medborgare ska kunna få återvandringsbidrag, vilket skulle innebära en ytterligare utvidgning av programmet.

Utvecklingen följer ett mönster som syns på flera politikområden under den nuvarande regeringen. Förslag möts av kritik från experter, genomförs ändå, visar sig vara problematiska, och besvaras sedan med krav på ytterligare radicalisering. Detta skeende har märkts inte bara inom migrationspolitiken, utan även inom kriminal- och klimatpolitik.

I denna politiska kultur framstår expertis ofta som något misstänkt snarare än värdefullt. Utredningar som borde utgöra beslutsunderlag behandlas som hinder som måste övervinnas. Kulturkrigsfrågor och nationalistiska perspektiv får företräde framför faktabaserade analyser.

Frågan är varför denna utveckling kunnat fortsätta trots upprepad kritik och uppenbara praktiska problem. Joakim Ruist har själv ställt frågan om politiken i grunden drivs av negativa attityder mot invandrare som grupp.

För de borgerliga regeringspartierna – Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – är förklaringen troligen mer komplicerad. De har bundit sig till ett samarbete med Sverigedemokraterna och tvingas därför försvara politik som de själva kanske inte fullt ut står bakom. I sina försök att normalisera detta samarbete har de successivt accepterat alltmer av Sverigedemokraternas agenda.

Sverigedemokraterna är däremot öppna med sina mål. Partiet eftersträvar en större andel etniska svenskar i befolkningen. I deras analys är det inte primärt segregation, kriminalitet eller fattigdom som utgör kärnan i problemen – utan den etniska sammansättningen i sig.

Detta grundläggande synsätt formar politikutvecklingen på område efter område. När en reform inte fungerar som avsett tolkas det inte som att själva grundantagandena behöver ifrågasättas, utan som att åtgärderna behöver intensifieras.

Återvandringsbidraget och dess turbulenta historia har därmed kommit att bli mer än bara en enskild reform. Det har blivit ett exempel på hur den nuvarande regeringskonstellationen fungerar och vilka principer som styr beslutsfattandet. Med flera år kvar av mandatperioden återstår att se hur många fler reformer som kommer att följa samma mönster av expertvarningar, politisk envishet och praktiska problem.