En ny flyktingkris vid den spansk-marockanska gränsen har blottat Europas fortsatta sårbarhet när det gäller migration, samtidigt som grannländer använder flyktingströmmar som politiska verktyg. Under torsdagskvällen tog sig tiotusentals migranter över gränsen från Marocko till den spanska exklaven Ceuta på Afrikas norra spets. Många av dem flydde genom att simma runt de barriärer som byggts för att stoppa dem, och flera människor har förlorat sina liv i försöket.

Ceuta är en av två spanska exklaver på den marockanska kusten och har länge varit en het gränspassage för migranter som försöker ta sig in i Europa. Tillsammans med sin systerexklave Melilla utgör Ceuta EU:s enda landgränser med Afrika, vilket gör dessa små områden till strategiskt viktiga men samtidigt utsatta punkter i den europeiska migrationshanteringen.

Spanien har under många år investerat i att förstärka de fysiska barriärerna vid gränsen, den så kallade ”la valla”, ett staket försett med taggtråd som ska hindra människor från att ta sig över. Men efter ett beslut från högsta domstolen tidigare i somras har polisen på Ceuta inte längre rätt att direktavvisa personer som stoppas till sjöss. Detta har skapat en ny situation där fler migranter väljer att ta sig runt barriärerna genom att simma.

Det som gör den aktuella situationen särskilt anmärkningsvärd är att den verkar vara ett resultat av ett medvetet politiskt beslut från marockansk sida. Den stora flyktingströmmen inträffade efter att Spaniens premiärminister Pedro Sánchez agerat på ett sätt som Marocko ogillar. Detta mönster är inte nytt – Marocko har vid tidigare tillfällen visat sig villig att använda kontrollen över migrantströmmar som ett diplomatiskt påtryckningsmedel mot Europa.

Händelsen illustrerar en bitter verklighet för den europeiska migrationshanteringen. Trots massiva investeringar i fysiska barriärer, övervakningssystem och gränskontroller finns det fortfarande enorma mängder människor som är villiga att riskera sina liv för att ta sig till Europa. Samtidigt ger de europeiska barriärerna grannländer som Turkiet, Marocko och Libyen ett betydande politiskt inflytande genom deras förmåga att antingen släppa igenom eller hålla tillbaka migranter.

De svenska politiska reaktionerna på krisen har varit anmärkningsvärt samstämmiga och fokuserade på att hålla migranterna borta från Sverige. Under torsdagskvällen meddelade migrationsminister Johan Forssell från Moderaterna att Sverige inte kommer att ta emot några av migranterna. Socialdemokraternas migrationspolitiska talesperson Ida Karkiainen svarade med att understryka att migrationen ska vara stram.

Liberalernas Simona Mohamsson skrev på sociala medier att ”den spanska vänsterregeringens rörelse ifrån en reglerad migration har skapat risker för hela EU”. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gick längst och föreslog att EU:s gränser mot Spanien skulle stängas om landet inte omedelbart stängde gränsen mot Marocko.

Det som framstår som särskilt påfallande är diskrepansen mellan den humanitära krisen som utspelas vid Medelhavets stränder och de svenska politikernas fokus. Medan människor drunknar i försöket att nå trygghet verkar den primära oron bland svenska beslutsfattare vara att någon afrikan skulle kunna ta sig till Sverige.

I en uppföljande intervju sa Forssell att det är fruktansvärt varje gång någon dör på Medelhavet. Men bedömaren noterar att politikernas första instinkt i krisen verkade vara något helt annat än att uttrycka medkänsla eller diskutera hur liv kan räddas. Istället dominerades debatten av retorik om stängda gränser och stram migrationspolitik.

Situationen i Ceuta är en påminnelse om att Europas migrationspolitik fortsätter att vara djupt splittrad mellan humanitära ideal och praktisk politik. Medan EU formellt fortsätter att förhandla om gemensamma lösningar för att hantera migration, fortsätter den dagliga verkligheten vid unionens yttergränser att präglas av mänskligt lidande, politiska motsättningar och diplomatiska maktspel där människor används som brickor i ett större geopolitiskt schack.