Viktor Karlsson: Är det okej att vara gay i Sverige 2026?

Nästan 50 år har gått sedan homosexualitet slutade klassas som en sjukdom i Sverige, och mer än 15 år sedan samkönade par fick rätt att gifta sig. Under dessa decennier har debatten om hbtq-personers rättigheter fördjupats och breddats, med fokus på att öka friheten för fler grupper, inte minst transpersoner. Men trots dessa framsteg visar ny statistik på en oroande utveckling bland svenska ungdomar.

Enligt en rapport från Forum för levande historia har svenska tonåringar fått en kraftigt försämrad tolerans mot homosexuella, bisexuella och transpersoner under det senaste decenniet. Jämfört med 2013 har attityderna bland unga försämrats dramatiskt. Rapporten visar att 19 procent av svenska högstadie- och gymnasieelever i dag är kritiska till att bo granne med en hbtq-person, vilket kan jämföras med endast 6 procent år 2013. Detta innebär en närmast tredubbling av negativa attityder på knappt tio år.

Den alarmerande trenden står i skarp kontrast till den utveckling som många hoppades på efter flera decennier av ökad acceptans och lagstiftning som stärkt hbtq-personers rättigheter. Frågan om det är okej att vara homosexuell borde kännas bisarr i ett modernt samhällsklimat, men verkligheten visar att den fortfarande är högaktuell för många unga människor i Sverige.

När Stockholms prideparad genomförs i år sker det mot en bakgrund av växande oro för hbtq-personers säkerhet. Veckan har inte bara präglats av firande, utan också av allvarliga diskussioner om hot och hat. Många tankar har skänkts åt förra veckans terrordåd i Berlin, liksom tidigare attacker mot hbtq-personer i Oslo och Orlando. Dessa händelser har påmint om att hotet mot hbtq-gemenskapen är reellt och internationellt.

Årets pridevecka har därför haft ett annorlunda fokus än tidigare år. Programpunkterna speglar en mer defensiv agenda där trygghet och säkerhet står i centrum. Bland rubrikerna återfinns seminarier om hur man möter hbtqi-fientlighet i sociala medier, hur man vänder utvecklingen av ungas försämrade attityder, och hur man bygger motståndskraft mot hat och hot, både på nätet och i det fysiska rummet.

När tryggheten hotas förskjuts fokuset från att vinna nya rättigheter till att värna om de fri- och rättigheter som redan har uppnåtts. Carl Otto Engberg, oppositionsråd för Liberalerna i Huddinge och tidigare ordförande för Regnbågsliberaler, har i en debattartikel i Aftonbladet lyft fram att det växande hatet från både högerextrema och islamister gör att politiken måste fokusera mer på att homosexuella ska få en tryggare och friare vardag. Han betonar att svenska politiker har ett ansvar att verka för både ökad tolerans och utökade fri- och rättigheter för hbtq-personer.

Trots den försämrade trygghetsbilden finns det fortfarande områden där hbtq-personers rättigheter kan utökas. Ett sådant område är möjligheten till familjebildning. I statsminister Ulf Kristerssons podd ”Ring statsministern” fick han nyligen en fråga om att legalisera så kallad ROPA-behandling. Det handlar om en form av IVF-behandling där ett lesbiskt par kan få barn med hjälp av den ena mammans ägg som sedan bärs av den andra mamman. Behandlingen är redan laglig i flera av Sveriges grannländer.

Kristersson svarade att frågan är ”jätteintressant” och lovade att ta med sig den för vidare övervägning. Många bedömare menar att detta är en fråga som förtjänar att utredas närmare, särskilt med tanke på att liknande behandlingar redan är tillgängliga i andra nordiska länder.

Situationen för hbtq-personer i Sverige befinner sig alltså i ett paradoxalt läge. Å ena sidan har lagstiftningen aldrig varit mer generös och rättigheterna aldrig mer omfattande. Å andra sidan växer intolerans och hat, särskilt bland unga, och säkerheten för hbtq-personer känns alltmer hotad.

Dagens prideparad borde idealt sett kunna fokusera enbart på nya politiska landvinningar och fortsatt utvidgning av rättigheter. Men verkligheten kräver att kampen också handlar om att försvara det som redan vunnits. Så länge hbtq-personer blir hatade för sin kärlek och sexuella läggning måste rörelsen fortsätta att kämpa för trygghet, öppenhet och grundläggande acceptans i samhället.

Frågan är hur Sverige ska vända den negativa trenden bland unga. Det krävs sannolikt en bred samhällsinsats som involverar skolor, föräldrar, politiker och civilsamhället för att återupprätta och stärka toleransen för hbtq-personer i kommande generationer.