En ny generation av så kallade manliga influencers skapar rubriker med extrema metoder för att optimera sitt utseende och provocerande åsikter om kön och relationer. Fenomenet väcker frågor om internetkulturens påverkan på unga människor och hur algoritmer formar offentlig diskurs.

Clavicular är en av de mest kontroversiella figurerna inom den växande rörelsen som kallar sig för ”looksmaxers” – personer som är besatta av att maximera sitt yttre. Hans metoder är extrema och farliga: han använder crystal meth för att hålla vikten nere och har spenderat 20 000 dollar enbart på näsoperationer. Till sina följare rekommenderar han drastiska åtgärder som att ”krossa ansiktsbenen med en hammare” för att uppnå en mer maskulin ansiktsstruktur.

Den här typen av innehåll sprids snabbt i sociala medier där chockvärde ofta premieras framför faktisk substans. Clavicular representerar en allt mer synlig subkultur av unga män som kombinerar kroppsbesatthet med extrema åsikter om genus och etnicitet. Hans kopplingar till den så kallade incelrörelsen – ofrivilligt celibata män – är oklara, något han vägrat förtydliga i intervjuer.

I en uppmärksammad intervju med australiensiska ”60 Minutes” den 12 april demonstrerade Clavicular den konfrontativa stil som gjort honom känd. När reportern frågade om hans faktiska kopplingar till incelrörelsen och vad han egentligen vill förmedla, rev han av sig mikrofonen och lämnade inspelningen mitt under pågående intervju.

Nyligen besökte influencern Paris där han både uppträdde som modell för modemärket 424 under herrmodeveckan och försökte demonstrera sina påstådda förförelsekunskaper. Under musikfestivalen Fête de la Musique gick han runt med kameror och filmade sina försök att imponera på kvinnor genom att dela ut rosor och standardiserade komplimanger.

Resultatet blev långt ifrån det han förmodligen hoppats på. Parisiska kvinnor visade sig inte det minsta intresserade av hans uppvaktning. Vissa hanterade situationen artigt genom att avsluta konversationen snabbt med önskningar om en trevlig vistelse i staden. Andra ignorerade honom helt eller himlade med ögonen åt hans försök. En bartender som fick höra att hon var attraktiv svarade helt enkelt: ”Vad vill du beställa?”

Claviculars egen förklaring till misslyckandet? Enligt honom är kvinnorna i Paris förmodligen alla lesbiska. Denna typ av rationalisering är typisk för den världsbild han och liknande influencers förmedlar, där skulden för sociala misslyckanden alltid läggs på omständigheter utanför den egna kontrollen.

Fenomenet Clavicular och liknande innehållsskapare representerar en generation som vuxit upp i vad många kallar en algoritmiskt havererad internetkultur. Plattformarnas belöningssystem gynnar innehåll som provocerar och chockerar, vilket skapar incitament för allt mer extrema utspel. För dessa så kallade uppmärksamhetsmonster finns ingen dålig publicitet – all synlighet kan konverteras till engagemang och pengar.

Den underliggande affärsmodellen är enkel men problematisk. Varje klick, varje delning och varje förargad kommentar omvandlas till intäkter. Även total förödmjukelse, som den som dokumenterades i Paris, blir värdefullt innehåll. Detta skapar en pervers incitamentstruktur där autenticitet och genuine mänskliga relationer offras för viral spridning.

Särskilt anmärkningsvärt är den interna motsägelsen i Claviculars projekt. Trots att han hävdar att hans livsmål är att bli åtråvärd för kvinnor, avvisar han tanken på faktiska relationer. En flickvän skulle enligt honom ge för låg avkastning på investeringen. Målet är inte mänsklig kontakt eller lycka, utan attraktivitet som ett självändamål.

Denna mentalitet börjar nu påverka inte bara internetkultur utan även bredare samhällsdiskussioner och politisk debatt. När chockvärde och provokation blir valuta förskjuts gränserna för vad som anses acceptabelt att säga och göra offentligt.

Bakom fasaden av framgång framträder en annan bild. Trots alla kosmetiska ingrepp och optimeringsförsök framstår Clavicular som en genomsnittlig person som kämpar med grundläggande social interaktion. Hans ständiga drogbruk och fokus på ytligheter reser frågor om vad all uppmärksamhet och alla pengar egentligen ska användas till, och om priset för denna typ av berömmelse verkligen är värt att betala.