Max Hjelm: Vänsterpartiets egotripp kostade nästan oppositionen valvinsten

Socialdemokraterna är, vid sidan om Sverigedemokraterna, valets stora förlorare. Det skriver Dagens Nyheters ledarredaktion, som är oberoende liberal, i sin analys av valresultatet. Enligt ledartexten tappar Socialdemokraterna två procentenheter, men förlusten är hanterbar: partiet är fortfarande med råge störst och tror sig kunna bilda regering. För S är regeringsmakten alltid målet nummer ett, konstaterar ledarredaktionen.

Socialdemokraternas strategi under mandatperioden har varit konsekvent. Partiet har lagt sig nära Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – i flera nyckelfrågor. Samtidigt har S försökt hålla kvar de så kallade Magdamoderaterna, en beteckning som myntades i förra valrörelsen för moderata väljare som övervägde att rösta på Socialdemokraterna och dåvarande statsministern Magdalena Andersson. De mindre oppositionspartierna har dessutom fått utrymme att glänsa med sakpolitik. Hur framgångsrik strategin än kan anses vara, har S satt laget före jaget, skriver ledarredaktionen.

Tidösamarbetet har präglat svensk politik sedan valet 2022. Då enades de fyra partierna om ett gemensamt regeringsunderlag med Ulf Kristersson som statsminister, en regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd i riksdagen. För Socialdemokraterna har det inneburit en tydlig yta att mobilisera mot – och en möjlighet att samla de rödgröna väljarna kring ett alternativ som framstår som regeringsdugligt.

Det motsatta gäller för Vänsterpartiet. Partiet ökar mest av alla riksdagspartier, men har gjort det genom att enbart prioritera sig självt. Enligt DN:s ledarredaktion är det en strategi som nästan kostade oppositionen den valvinst den nu ser ut att få. I ett val som avgörs med små marginaler har Vänsterpartiet därmed framstått som en belastning snarare än en tillgång för det rödgröna blocket. Partiet har vuxit i opinionen, men dess rykte som samarbetspartner har försvagats.

Redan tidigt i mandatperioden kom de första avslöjandena om vänsterpartister med terrorromantiska och antisemitiska uttalanden. Redan då borde partiledaren Nooshi Dadgostar ha satt ner foten, menar ledarredaktionen. Hon borde ha slagit fast V:s stöd för en tvåstatslösning, markerat mot Hamas-hyllande delar av Palestinarörelsen och sett till att partiets aktiva medlemmar förstod var gränsen går. I stället misslyckades V med att hålla rågången, och nya avslöjanden följde. För partiet självt har det inte inneburit någon väljarflykt, men för partierna runtomkring har skandalerna gett politiska kostnader.

Visserligen har V kastat ut skandalomsusade företrädare. Lorena Delgado Varas, som fick lämna riksdagen efter uppmärksammade antisemitiska uttalanden, är ett exempel. Men det har konsekvent skett först efter att medierna granskat och rapporterat om problemen. Sverigedemokraterna låter i sin tur Richard Jomshof sitta kvar i riksdagen trots upprepade kontroverser. Tidöpartierna har därför fått ett ypperligt tillfälle att peka finger och – med rätta – varna för antisemitismen, skriver ledarredaktionen.

DN:s ledarsida tar också upp hur vänsterpartister har uppträtt i valrörelsens debatter. Oavsett om det handlar om Ida Gabrielsson, som mötte Ulf Kristersson i SVT dagarna före valet, eller Nooshi Dadgostar i slutdebatten, har bilden varit densamma: gormande, avbrytanden och vägran att svara på frågor. Det är knappast tilltalande för mittenväljare som ogillar vänsterpolitik, men som i nödfall kan tänka sig en socialdemokratisk regering som för dialog med V.

Regeringsfrågan är ytterligare en central punkt. V-ledningen bestämde sig tidigt för att ministerposter är ett absolut krav, trots att få väljare vill se Vänsterpartiet i regering. Tidösidans argument om en ”finansminister Dadgostar” har använts flitigt i valrörelsen. För några övervintrade maoister kan det ha låtit lockande, men knappast för de blockbytare som avgör valutgången. För Socialdemokraterna innebär utgången en balansgång: partiet behöver V:s mandat, men också förtroendet från väljare i mitten.

Sammanfattningsvis menar DN:s ledarredaktion att Vänsterpartiets egotripp har riskerat att förstöra oppositionens chanser. Partiet har vuxit, men dess agerande har gjort det svårare för S att bilda en regering med bred förankring. Frågan är vad priset blir när regeringsförhandlingarna inleds – och om Vänsterpartiets framgång i slutändan visar sig vara en pyrrhusseger.