Ungerns politiska transformation: Från Kádár till Orbáns nederlag

Den 16 juni 1989 skedde något historiskt på Hjältarnas torg i Budapest. En då okänd 26-årig studentledare vid namn Viktor Orbán klev fram inför en kvarts miljon människor och vågade säga det ingen tidigare uttalat öppet: ”Ut med de sovjetiska trupperna ur Ungern, fria val!” Det var som att bevittna barnet i H.C. Andersens saga som avslöjade sanningen när ingen annan vågade.

Detta modiga tal var förspelet till återbegravningen av Imre Nagy, ledaren för revolutionen 1956 som krossades av Sovjetunionen. Nagy, som tog det drastiska steget att föra Ungern ut ur Warszawapakten, avrättades för sitt uppror medan hans medarbetare János Kádár installerades som makthavare under sovjetiskt beskydd.

Orbán framstod då som en frisk fläkt. Ung och stilig, slagfärdig och humoristisk – och som många trodde, demokratisk. Utländska korrespondenter charmades omedelbart av det politiska underbarnet som skulle komma att bli landets viktigaste ledare under efterkrigstiden, vid sidan av just Kádár.

Nagys återbegravning i strålande sommarväder symboliserade en återuppståndelse för den ungerska nationen, en postum revision och slutgiltig seger efter decennier av förtryck. Det var ett ögonblick som markerade slutet på en era och början på något nytt.

Kádár, född under kejsar Franz Josefs tid, var aldrig någon renodlad stalinist. Efter inledande år av terror insåg han att ingen i längden kan regera sittande på bajonetter. Gradvis började han luckra upp diktaturen under den pragmatiska formeln ”de som inte är emot oss är för oss”. Det var ett Ungern präglat av små materiella friheter inom ramen för en bevarad diktatur, ett alltmer småborgerligt samhälle styrt av överviktiga, kedjerökande och resignerade apparatjiki som försökte hålla ihop ett murknande system.

En avgörande symbolisk händelse inträffade den 6 januari 1978 när den ”heliga” Stefanskronan återlämnades till Ungern efter att ha förvarats i USA sedan andra världskriget. Det amerikanska villkoret var talande: kommunisten Kádár fick inte närvara vid ceremonin. Kungakronan fungerade som en nationell symbol som band samman alla ungrare, även de miljoner som levde utanför landets gränser i Rumänien, Slovakien, Serbien och Ukraina – Europas största nationella minoritet utanför moderlandet efter den förödande Trianon-freden 1920.

Den nationella identiteten skulle senare bli central i Orbáns politik. Hans ”illiberala” programtal hölls ofta hos den ungerska minoriteten i Rumänien, på mark som en gång tillhört Storungern. Under hans styre fick ungrare i förskingringen pass och rösträtt, och stöddes kulturellt med stora summor – till grannländernas förargelse.

Orbán har regerat Ungern i 16 år, exakt hälften av Kádárs 32-åriga styre. Båda har haft den nationella suveräniteten som politisk ledstjärna, men med olika förutsättningar. Medan Kádár försiktigt försökte lätta på det sovjetiska oket inom snäva ramar, hade Orbán långt gynnsammare omständigheter. Dessa förspilldes dock när han monterade ned demokratin och berikade sig själv och sina närmaste under täckmantel av fosterlandskärlek.

Trots att EU på många sätt påminner om kejsardömet och dubbelmonarkiens mångnationalism, där det ungerska hade sitt utrymme, gjorde Orbán Europa till sin fiende. Den avoga inställningen till EU blev ett av hans politiska kännetecken.

När Kádár närmade sig slutet av sin tid vid makten 1989 kunde man se honom på civil promenad i Budapests centrum med sin fru, lyftande på hatten och hälsande sina undersåtar med en landsfaderlig gest. Ingen öppen diktator, men heller ingen som möttes av entusiasm från befolkningen – snarare av en viss reserverad respekt.

När Orbán nu oväntat erkände sig besegrad efter söndagens val visade han en gammaldags hövlighet som överraskade många. Kanske var det spelat, kanske inte. Oavsett vilket förblir han Europas siste politiker som på wienskt manér kysser damer på hand – en anakronism i en tid som tycks ha sprungit förbi hans vision om Ungern.