Moderaternas utmaning: Hur vinna tillbaka kvinnliga väljare?

För tre år sedan presenterade Moderaterna en eftervalsanalys med ett tydligt budskap: partiet kommer att förlora nästa val om de inte lyckas locka fler kvinnliga väljare. Analysen betonade att denna insikt var ”extremt viktig” att ha i åtanke inför framtiden. Men frågan är om partiet verkligen har tagit lärdom av detta, eller om problemet fortfarande kvarstår.

Som ett led i arbetet med att vinna tillbaka kvinnliga väljare tillsatte Moderaterna en särskild arbetsgrupp och anlitade influeraren och entreprenören Isabella Löwengrip som rådgivare. Löwengrip har sedan dess arbetat med att granska partiets kommunikationsstrategi och arrangerat möten mellan moderata ministrar och influerare med stor kvinnlig följarskara. Hon har även antytt att regeringens nya förslag om fler avgiftsfria IVF-försök är ett direkt resultat av hennes engagemang.

Men räcker verkligen ett löfte om fler avgiftsfria IVF-behandlingar för att övertyga kvinnliga väljare? Mycket tyder på att problemet är betydligt mer komplext än så.

Enligt Löwengrip är det främst samarbetet med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson som får kvinnor att tveka inför att rösta på Moderaterna. Hennes lösning på detta problem är anmärkningsvärd: ”Man måste få kvinnor att förstå hur man driver en regering. Att Moderaterna inte har 51 procent… Vilket innebär att man måste samarbeta i en regering.”

Detta resonemang antyder att kvinnors skepsis mot samarbetet med SD skulle bero på bristande förståelse för den parlamentariska processen, snarare än genuina politiska invändningar. Löwengrip menar dessutom att kvinnor behöver förstå att ”det har inte blivit den skräckframtid som man trodde” efter att SD fått inflytande över regeringspolitiken.

Liknande argument har tidigare framförts av Moderaternas valledare Martin Borgs, som påpekat att exempelvis aborträtten fortfarande finns kvar, och att kvinnors rädsla för SD därför ”handlar mer om känslor än om fakta”.

I partiets egen eftervalsanalys från 2022 betonades inte bara vikten av att locka fler kvinnliga väljare, utan även att partiet måste visa ödmjukhet, något som enligt analysen ”inte alltid ligger för oss moderater”. Frågan är om denna ödmjukhet verkligen genomsyrar partiets nuvarande strategi.

Kan det vara så att problemet inte handlar om bristande förståelse hos kvinnliga väljare, utan snarare om att de faktiskt förstår och medvetet tar avstånd från den politik som förs? Kanske handlar deras motstånd om konkreta politiska frågor som den nedmonterade klimatpolitiken eller förslag om att låta mellanstadiebarn sitta i fängelse?

Det är möjligt att dessa kvinnliga väljare ser med oro på den globala utvecklingen där nationalister i länder som USA, Ryssland och Israel får ökat inflytande, och därför inte vill se samma utveckling i Sverige. Kanske grundar sig deras tveksamhet i en rationell analys av den politiska situationen, snarare än i känslostyrda reaktioner?

Ulf Kristerssons strävan efter att säkra en parlamentarisk majoritet har lett till löften om att Jimmie Åkesson både ska få en ministerpost och inflytande över migrationspolitiken. Detta trots att Åkesson har uttalat en ambition att dra tillbaka upp till 180 000 permanenta uppehållstillstånd under nästa mandatperiod – beslut som skulle påverka människor som är etablerade i Sverige, talar svenska och har barn som inte känner till något annat hemland.

Det är fullt möjligt att de kvinnliga väljare som nu beskrivs som oförstående faktiskt har väl grundade invändningar mot en sådan politik. En utvisning är inte bara en teoretisk diskussionspunkt – den får konkreta konsekvenser för verkliga människor.

Om Moderaterna skulle följa sitt eget råd om ödmjukhet, kanske de skulle upptäcka att dessa kvinnliga väljare ser aspekter av verkligheten som partiet själva ännu inte är redo att erkänna. Frågan är om partiet kommer att ompröva sin strategi, eller fortsätta att förklara för kvinnor att de inte förstår politik tillräckligt väl för att göra informerade val.