Kollektivtrafiken glöms bort när politikerna jagar bilisternas röster

I den svenska politiska debatten har bilister länge framställts som en särskilt utsatt grupp. Under valrörelsen 2022 hamnade deras situation i strålkastarljuset, och sedan dess har omfattande ekonomiska satsningar gjorts för att underlätta deras vardag. Nästan en tredjedel av reformutrymmet i Tidöregeringens första budget gick till att göra bilkörning billigare genom förändrade reseavdrag och sänkt skatt på bensin och diesel.

Åtgärderna har fortsatt komma. Under 2024 sänktes först reduktionsplikten, för att sedan höjas något igen. Från den 1 maj justeras drivmedelsskatten tillfälligt ned till EU:s miniminivå. Trots dessa omfattande satsningar finns det fortfarande löften om ytterligare åtgärder.

Statsminister Ulf Kristersson (M) motiverar de kostsamma skattelättnaderna med att ”de som är beroende av bilen för att kunna köra barn till träning eller till jobbet ska få ekonomin att gå ihop”. En i grunden rimlig ambition, men den politiska debatten tycks samtidigt helt bortse från en annan grupp som också är beroende av motordrivna fordon för att få vardagen att fungera: bussresenärerna.

Statistik visar att bilden av bilister som särskilt ekonomiskt drabbade inte stämmer överens med verkligheten. Mellan 2000 och 2024 har bensinpriset ökat med 91 procent och dieselpriset med 121 procent. Under samma period har kollektivtrafikens biljettpriser stigit med hela 161 procent, enligt uppgifter från SVT. Denna prischock drabbar framför allt människor med begränsade ekonomiska resurser.

Trots denna tydliga utveckling tycks viljan att framstå som bilisternas främsta försvarare få politiker att glömma bort de väljare som saknar både bil och körkort. För många är kollektivtrafiken inget alternativ utan en nödvändighet.

Detta faktum uppmärksammades nyligen av fem forskare i en debattartikel i Dagens Samhälle. De betonade att bussen för många förortsbor fyller samma funktion som bilen gör för landsbygdsbefolkningen – den är livsnödvändig för vardagens logistik.

I en studie som några av forskarna genomfört fick boende i socioekonomiskt utsatta områden möjlighet att åka kollektivt utan kostnad under en begränsad period. Resultaten var talande: deltagarna uttryckte framför allt en lättnad över att grundläggande behov som att handla mat och hämta barn från förskolan blev enklare att tillgodose. De kostnadsfria transporterna skapade dessutom en känsla av frihet och trygghet i vardagen.

Parallellerna till de argument som framförts för att minska kostnaderna för bilister är slående. När politikerna motiverar skattesänkningar på drivmedel handlar det ofta om just möjligheten att kunna ta sig till arbete, skjutsa barn och få vardagslivet att fungera – exakt samma behov som bussresenärer har.

Den avgörande skillnaden är att kollektivtrafikresenärerna inte tycks väga lika tungt i den politiska vågskålen. Medan bilister får miljardbelopp i skattesänkningar fortsätter biljettpriserna i kollektivtrafiken att stiga, vilket särskilt drabbar låginkomsttagare och andra grupper som är helt beroende av allmänna kommunikationsmedel.

Den senaste tidens politiska prioriteringar väcker frågan om när de stigande priserna inom kollektivtrafiken kommer att bli ett lockbete i kommande valrörelser. Hittills har denna grupp väljare inte fått samma uppmärksamhet trots att de drabbats hårdare av prisökningar än bilister.

Om ambitionen verkligen är att hjälpa människor att få vardagen att fungera och ekonomin att gå ihop, borde rimligen samma omtanke omfatta alla transportberoende grupper i samhället – inte bara bilägare. Det skulle innebära en mer balanserad trafikpolitik där kollektivtrafikresenärers behov väger lika tungt som bilisternas.

Frågan är om någon ledande politiker är beredd att ta samma strid för bussresenärernas plånböcker som för bilisternas. Eller om kollektivtrafikens resenärer kommer att fortsätta stå utan starka företrädare i den politiska debatten, trots att de drabbats hårdare av prisökningar än någon annan transportgrupp under 2000-talet.