Klimatpolitiken i kris – Sverige tappar sin ledande position i omställningen

Sveriges ambitiösa klimatmål för 2030 står inför ett allvarligt bakslag. För bara två år sedan uttryckte Naturvårdsverket optimism kring möjligheten att nå målen, särskilt det viktiga delmålet om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent jämfört med 2010. Idag är situationen drastiskt förändrad.

Varje klimatredovisning som presenterats under den nuvarande mandatperioden har pekat på samma oroväckande slutsats: den förda politiken är otillräcklig. Kritiker hävdar att Tidöregeringen systematiskt monterat ner den tidigare ambitiösa klimatpolitiken, trots upprepade försäkringar om motsatsen från klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).

”Nu hoppas jag att vi är färdiga med tramset om påstådda avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner,” uttalade sig Pourmokhtari i höstas när miljömålsberedningen bekräftade att 2030-målet fortfarande var gällande. Men verkligheten tycks tala ett annat språk.

I ett uppseendeväckande besked i förra veckan meddelade klimatministern att hon nu vill avskaffa det specifika transportmålet för 2030. Motiveringen är att målet bedöms som ”orealistiskt” – en anmärkningsvärd helomvändning från samma minister som i november 2022, strax efter Tidöregeringens tillträde, uttryckte optimism kring möjligheterna att nå just dessa mål.

Denna tvära kursändring ger upphov till frågor om regeringens långsiktiga strategi och åtagande för klimatarbetet. När en minister så tydligt underkänner effekten av den egna regeringens politik, signalerar det allvarliga brister i klimatarbetets kontinuitet och trovärdighet.

Data bekräftar den negativa utvecklingen: utsläppen från vägtrafiken har ökat markant under senare tid. Detta sker samtidigt som Sverige, som tidigare betraktats som en global förebild i miljö- och klimatfrågor, snabbt förlorar sin ledarposition i den gröna omställningen.

Den nuvarande situationen illustrerar en djupare problematik i svensk klimatpolitik – klyftan mellan uttalade ambitioner och implementerad politik. När regeringen tillträdde fanns det styrmedel på plats som enligt expertmyndigheterna skulle kunna säkra måluppfyllelsen, men sedan dess har flera av dessa styrmedel försvagats eller avvecklats.

Transportsektorn utgör en särskilt viktig del av Sveriges klimatarbete, eftersom den står för en betydande andel av landets totala koldioxidutsläpp. Det specifika målet om 70 procents minskning till 2030 har varit en hörnsten i den svenska klimatstrategin, och att överge detta mål skulle markera ett tydligt avsteg från den tidigare konsensusen.

Miljömålsberedningen, där samtliga riksdagspartier är representerade, bekräftade visserligen i höstas att det övergripande klimatmålet för 2030 fortfarande står fast. Men frågan är vilket värde dessa mål har om de styrmedel som krävs för att nå dem samtidigt försvagas.

Pourmokhtaris uttalande om att avskaffa transportmålet för 2030 kommer att analyseras noggrant av både miljöorganisationer och internationella samarbetspartners som följer Sveriges klimatarbete. Det riskerar att ytterligare försvaga Sveriges trovärdighet i internationella klimatförhandlingar, där landet tidigare ofta kunnat inta en ledande position.

Utvecklingen speglar de utmaningar som många länder står inför: att balansera långsiktiga klimatambitioner med kortsiktiga politiska och ekonomiska hänsyn. För Sveriges del är frågan nu om regeringen kan återuppbygga förtroendet för sin klimatpolitik eller om dagens pessimism kommer att cementera en ny, mindre ambitiös riktning framöver.