Debatten om distansarbete och småbarnsföräldrars vardag har fått nytt bränsle. När klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) säger att bristande flexibilitet på arbetsplatser driver mammor mot utbrändhet sätter hon fingret på en skiljelinje i svensk arbetsmarknad: mellan dem som kan jobba hemifrån och dem som inte kan.
Inom Liberalerna har begreppet ”livspusselfeminism” vuxit fram som beteckning på en politik som vill underlätta för föräldrar. Förutom ekonomiska satsningar handlar den om att kritisera närvarokrav på kontor, något som enligt partiet slår särskilt hårt mot kvinnor. I en intervju med Expressen den 11 augusti sade Pourmokhtari att avsaknaden av flexibilitet gör det svårt för mammor att få livet att gå ihop, och att många är nära utbrändhet.
Men bilden av en ensidig konflikt mellan kontorsarbete och föräldraliv har ifrågasatts. En färsk rapport från forskningsinstitutet Ratio visar att kvinnor tycker att det är viktigt att kunna arbeta hemifrån. Samtidigt visar siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, att över hälften av de sysselsatta i Sverige inte arbetar hemifrån alls. Det innebär att en stor del av arbetskraften inte har tillgång till den typ av flexibilitet som debatten ofta utgår från.
Enligt Försäkringskassans senaste lägesrapport är stressrelaterade sjukskrivningar vanligast inom utbildning, vård och omsorg. Det är verksamheter där distansarbete i praktiken är omöjligt. Många av de anställda är kvinnor, och en stor del är småbarnsföräldrar. De arbetar enligt fasta scheman och måste vara på plats för att jobbet ska bli gjort.
Frågan har också en tydlig jämställdhetsdimension. Kvinnor dominerar inom välfärdsyrken, medan män i högre utsträckning finns inom yrken där distansarbete är möjligt. När närvarokrav på kontor beskrivs som ett kvinnoproblem blir bilden därför missvisande, enligt kritiker. De mest stressade grupperna finns ofta långt från den typen av flexibilitet.
Mot den bakgrunden har beskrivningen av kontorsnärvaro som ”en käftsmäll för mammor” mött invändningar. Formuleringen användes i en debattartikel i facktidningen Kollega i april 2024. Kritiker menar att den osynliggör småbarnsmammor inom förskola, äldreomsorg och andra delar av välfärden. Om kontorsnärvaro ska betraktas som ett hårt slag mot mammor, måste samma logik gälla de kvinnor som aldrig har möjlighet att jobba hemifrån.
Nu kommer ett nytt förslag som tar sikte på dessa grupper. Åsa Hansson leder den statliga utredningen ”En framtid med barn”. I en nyligen publicerad antologi om jämställdhet föreslår hon att förskolan ska anpassas till människor med oregelbundna arbetstider. Tanken är att förskolan ska avlasta föräldrar i vardagen, exempelvis genom att göra det möjligt att uträtta ärenden som att handla mat eller klippa håret innan barnen hämtas. Förslaget presenterades på DN Debatt den 30 september.
En sådan förändring skulle kunna skapa mer luft i vardagen för fler än dem som har flextid. Många familjer bor i dag långt från sin hemort och saknar det nätverk av släktingar och grannar som tidigare generationer kunde lita på. Förskolan blir då en central del av välfärdssystemet, inte bara för barnens skull utan också som stöd i föräldrars arbetsliv.
Förslaget behöver inte ställas i motsats till distansarbete. Arbetsgivare kan låta anställda arbeta hemifrån när verksamheten tillåter. Men debatten visar att samhället inte kan byggas på att distansarbete ses som en förutsättning för att livet ska gå ihop. Många av dem som har störst behov av stöd är just de som inte kan logga in hemifrån.
Frågan är inte heller unik för Sverige. Distansarbetet ökade dramatiskt under pandemin och har förblivit en självklarhet i många branscher. Internationellt har flera stora arbetsgivare skärpt kraven på kontorsnärvaro, samtidigt som anställda i många fall värderar flexibilitet högt. I Sverige har den politiska debatten dock i hög grad kommit att handla om föräldrars vardag och jämställdhet, snarare än om kontor och produktivitet.
Frågan handlar därmed om hur familjepolitiken utformas. Om målet är att minska stress och utbrändhet bland småbarnsföräldrar måste åtgärderna omfatta alla yrkesgrupper. Annars riskerar debatten att handla om en relativt privilegierad del av arbetsmarknaden, medan de som arbetar inom vård, skola och omsorg fortsätter att vara osynliga i politikens vardagslösningar.
