Viktor Karlsson: Ica-Stig och svenska aktiesparare är inga rånare

Förra våren var tongångarna annorlunda. Då satt 50 förväntansfulla vänsterpartister i riksdagens andrakammarsal för att lyssna på en partiledare som sträckte ut en hand mot näringslivet. Talaren var Nooshi Dadgostar, och budskapet var att ett framtida regeringssamarbete kräver dialog med makthavarna inom svenskt näringsliv. Att Vänsterpartiets ledare då valde att tala inför just Jacob Wallenberg, ordförande för Investor, var ett medvetet statement. För ett parti med en historia av att bekämpa storkapitalet var det ett symboliskt närmande som väckte uppmärksamhet.

”Ska man sitta i regeringen så behöver man kunna prata med alla och lyssna på personer som är viktiga i Sverige”, konstaterade Dadgostar vid det tillfället, enligt Dagens Nyheter. Det var ett uttalande som signalerade pragmatism och en vilja att bryta ny mark. Frågan var dock hur länge denna nya linje skulle hålla.

## Återgång till gamla hjulspår

Svaret lät inte vänta på sig. När partikongressen öppnade i Örebro i april 2026 var tonen en helt annan. Nu var det åter dags för klassisk vänsterretorik. Dadgostar använde sig av uttryck som ”feta katter” och hävdade att livsmedelsbutiker ”har fått fritt fram att råna hushållen”. Retoriken var hård, och den riktade sig direkt mot dagligvaruhandelns stora aktörer. Utanför kongressalen stod Ica-handlaren Mikael Norling och kontrade med att beskrivningen var både märklig och orättvis.

Den efterföljande publiceringen på sociala medier blev ytterligare ett exempel på hur partiet återvänt till ett mer konfrontativt förhållningssätt. Ett klipp där Dadgostar på en sommarscen fick frågan om vad som är värst – att äga eller råna en storbank – besvarades med ett skämtsamt ”att äga en storbank”. Klippet delades stolt av partiet. Även om det var sagt med glimten i ögat, väcker det frågan om hur genuin den tidigare utsträckta handen mot näringslivet egentligen var.

## En strategisk återvändsgränd?

Problemet med denna typ av retorik är att den lätt blir kontraproduktiv. Kritik mot bristande konkurrens inom såväl livsmedelshandeln som banksektorn är fullt legitim. Det finns goda skäl att ifrågasätta marknadskoncentrationen och de höga priserna som svenska konsumenter tvingas betala. Men när kritiken formuleras som att vanliga butiksägare eller småsparare med bankaktier är ”rånare” eller ”feta katter”, tappar den trovärdighet. Den drabbar inte makthavarna i bolagens styrelserum, utan snarare de anställda, de egna företagarna och de miljontals svenskar som har sitt pensionssparande placerat på börsen.

Att måla ut enskilda individer, som exempelvis en Ica-handlare, som boven i dramat är dessutom en dum strategi för ett parti som strävar efter regeringsmakten. Väljarna ser igenom enklavsframställningar som inte nyanserar. Lösningen på ökade matpriser är inte nödvändigtvis statlig prisreglering, utan kan lika gärna vara en skärpt konkurrenslagstiftning som gynnar nya aktörer. På samma sätt är det rimligt att diskutera bankernas vinster utan att för den skull demonisera hela systemet.

## Flera parallella spår

Det är värt att notera att debatten om välfärd och kapital intensifierats på flera håll. Frågor om kriminalitet och dess koppling till näringslivet har också aktualiserats. Det finns rapporter om hur Arbetsmiljöverkets kontroller avslöjat oegentligheter inom den svenska jordgubbsbranschen, där både arbetsvillkor och redovisning ifrågasatts. På ett annat plan har dokumentärer, likt den om finansvärldens smutsiga affärer, satt ljus på hur bolag kan agera i gråzoner. Dessa frågor förtjänar en seriös politisk debatt.

Även maktkoncentrationen inom den svenska finanssfären, där familjen Wallenbergs imperium innehar en central position, är ett återkommande samtalsämne. Att kritisera denna maktstruktur är en sak, men att reducera allt till en fråga om ”riktiga brottslingar” blir ansvarslöst. En nyanserad politisk rörelse borde kunna skilja på systemkritik och personangrepp. Den dagen Vänsterpartiet inser att den åtskillnaden är avgörande för framtida regeringssamarbeten, desto större är chansen att de faktiskt får sätta sig i Rosenbad. Tills vidare kvarstår bilden av ett parti som pendlar mellan pragmatism och revolutionär retorik, utan att riktigt veta vilket ben det ska stå på.