Ledare: Ministerns ord är isande – vart är Israel på väg?

Under sommaren har intensiva diplomatiska ansträngningar gjorts för att rädda den amerikanska fredsplanen för Gaza, men försöken har hittills varit resultatlösa. Donald Trumps svärson och sändebud för Mellanöstern, Jared Kushner, har genomfört en rad möten med både Hamas i Kairo och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Jerusalem. Trots dessa ansträngningar ligger planen nu i spillror.

Enligt den framlagda planen ska Israel dra sig tillbaka från Gaza, ett nytt palestinskt teknokratstyre ska ta över och en internationell styrka ska säkra ordningen. Hamas förväntas lämna över sina vapen till de nya myndigheterna. Det är i stort sett samma upplägg som låg till grund för Joe Bidens tidigare förslag och den vapenvila som nåddes förra året. Även om planen allmänt betraktas som den enda tänkbara vägen framåt, återstår betydande svårigheter, inte minst frågan om israelerna någonsin kan lita på att Hamas verkligen överlämnar alla sina vapen.

Det är dock inte detta som utgör det största hindret just nu. När Netanyahu i slutet av juli signalerade sitt stöd för planen möttes han av hårt motstånd från sitt eget kabinett. Flera ministrar motsätter sig tanken på ett palestinskt styre i Gaza, oavsett om det är teknokratiskt eller inte.

Säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir har varit särskilt tydlig med sin inställning. I en poddintervju har han uttryckt sig i mycket hårda ordalag och förespråkat riktade avrättningar av palestinier som han menar inte förtjänar att leva. Han har också talat om att ”hela Gaza” ska tillhöra Israel och uppmanat palestinierna att emigrera. Liknande uttalanden har tidigare gjorts av både Ben-Gvir och finansminister Bezalel Smotrich, alltför ofta i termer av etnisk rensning och annektering.

Samtidigt fortsätter våldet från bosättare på Västbanken att eskalera. Enligt internationell rätt är det den israeliska militärens ansvar att skydda den palestinska civilbefolkningen i området. Försvarsminister Israel Katz har dock föreslagit att ansvaret formellt ska överföras till polisen, som styrs av just Ben-Gvir. Denne har i sin tur öppet sagt att han ser detta som ett steg mot en annektering av Västbanken.

I oktober ska israelerna gå till val för att utse ett nytt parlament. Det är svårt att föreställa sig ett viktigare ödesval. Frågan handlar inte längre främst om Netanyahus långa maktinnehav, korruptionsanklagelser eller angrepp på rättsstaten. Det handlar om huruvida Israel fortsatt ska vara en demokratisk stat som respekterar internationell rätt, eller om extremister med ett avgörande inflytande över regeringen ska få fortsätta forma politiken.

En fredlig lösning mellan israeler och palestinier har alltid varit svår att nå. Med extremister som Ben-Gvir i regeringsställning framstår den dock som i det närmaste omöjlig. Deras mål är inte fred, utan något helt annat – något som varken är förenligt med Israel som demokratisk stat eller med internationell rätt.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har i kraftiga ordalag fördömt Ben-Gvirs uttalanden om att palestinier förtjänar att dö. Hon har också understrukit att Sverige drivit på för EU-sanktioner mot ministern. Det är lovvärt, men frågan är om det räcker. Om Ben-Gvir efter höstens val fortfarande har ett starkt grepp om den israeliska politiken, kan både Sverige och EU bli tvungna att mer djupgående ompröva sin hållning till Israel.