Viktor Karlsson: Tänk om Moderaternas räddning är att håna Thomas Stenström

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) har hamnat i kritikens centrum efter att ha anklagat artisten Thomas Stenström för hyckleri i samband med hans resa till fotbolls-VM i USA. Incidenten belyser en bredare debatt om klimatpolitik och politisk trovärdighet som engagerar både kulturvärlden och regeringen.

Konflikten uppstod när Stenström reste till Dallas för att stötta det svenska herrlandslaget i fotboll, samma vecka som han varit affischnamn för en protestkonsert under Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Artisten hade också signerat ett uppmärksammat kändisupprop för demokrati och klimatet.

Utrikesministern såg tillfället att kritisera Stenström via plattformen X och skrev: ”Samme Thomas Stenström som just var i Visby och startade ett upprop för klimatet. Moralpredika först, flyg sen!” Uttalandet väcker frågor om regeringens prioriteringar och kommunikationsstrategi i en tid när opinionen inte visar positiva siffror för regeringspartierna.

Kritiken mot Stenström kommer inte helt oväntat. Redan tidigare har artisten fått utstå kritik när han släppte Sveriges officiella VM-låt, som enligt vissa bedömare innehöll självplagiat i refrängen. I sociala medier dök kommentarer upp där han jämfördes med ”Temu Gallagher”, en referens till lågprisvarumärket Temu och den brittiska rockstjärnan.

Frågan om hyckleri i klimatdebatten är komplex. Stenströms val att flyga till Amerika kan förstås utifrån det praktiska i att hinna fram innan Sverige eventuellt skulle åka ur mästerskapet. En båtfärd över Atlanten, hur miljövänlig den än hade varit, hade inte varit realistisk givet tidsperspektivet. Dessutom är det fullt möjligt att förespråka skarp klimatpolitik utan att själv leva ett helt utsläppsfritt liv – något som är praktiskt omöjligt i dagens samhälle.

Anklagelser om hyckleri riskerar ofta att hamna i det absurda. Samma logik skulle kunna användas för att kritisera den som förespråkar höjda kapitalskatter men själv tar ut vinst i stället för lön i sitt bolag, eller den som vill sänka skatten samtidigt som personen använder skattefinansierad sjukvård. Det är en argumentation som snabbt leder till att all samhällsdebatt blir omöjlig.

Det märkliga i sammanhanget är att just Malmer Stenergard och Moderaterna väljer att göra denna fråga till ett politiskt slagträ. Inför valet 2022 marknadsförde sig partiet som en grön höger med ambitioner om effektiv klimatpolitik och höga miljömål. Men utvecklingen under mandatperioden har blivit en annan.

Klimatpolitiska rådets samlade bedömning visar en dyster bild. Sverige ser enligt rådet ut att missa alla klimatmål, och gapet till målen har faktiskt ökat under den nuvarande mandatperioden. Tidöpartierna har, enligt kritiker, framgångsrikt rensat bort både ineffektiv och effektiv klimatpolitik. Detta gör att Moderaternas trovärdighet i klimatfrågan kan ifrågasättas.

Från ett väljarstrategiskt perspektiv framstår utrikesministerns utspel som anmärkningsvärt. Tidöpartiernas opinionssiffror har varit svaga sedan Tidöavtalet presenterades, men regeringens strategi verkar inte fokusera på att förändra politik eller hantera relationen med samarbetspartnern Sverigedemokraterna. I stället ägnar sig flera ministrar åt att kritisera journalister och kända personer i offentligheten.

Detta kan visa sig vara en strategisk miss för Moderaterna. I en tid när väljarna väntar sig konkreta svar på Sveriges utmaningar inom områden som ekonomi, integration och klimat, riskerar fokus på kändisars resvanor att framstå som en distraktion från de verkliga frågorna.

Frågan är om denna typ av debatt verkligen hjälper regeringen att vinna tillbaka förtroendet hos väljarna. Det verkar osannolikt att svenska folket kommer att korsa blockgränsen tillbaka till Moderaterna enbart för att utrikesministern pekade ut en artists flygresa som hyckleri. Väljarna förväntar sig troligen mer substans i den politiska debatten.

Incidenten illustrerar också en bredare trend där politiska företrädare allt oftare engagerar sig i personangrepp på kulturbärare och mediepersonligheter. Detta riskerar att flytta fokus från sakpolitiska diskussioner till personfrågor, något som sällan gynnar den demokratiska debatten eller förtroendet för politiken.