Alex Schulman kallar sin regidebut Arkipelag fantastisk inför premiären den 9 oktober.

Alex Schulman har hunnit vara författare, dramatiker och poddare. Nu lägger han till ytterligare en syssla: filmregissör. Den 9 oktober har hans debutfilm ”Arkipelag” biopremiär, en film om en skolresa som spårar ur. Schulman är en av Sveriges mest omdiskuterade kulturprofiler, och han är medveten om att många höjer på ögonbrynen när han nu även kliver in i filmsammanhang.

– Jag tycker filmen är fantastisk och jag skulle bli superförvånad om den inte tas emot väl. Då har någon en agenda i så fall. Man kan aldrig skydda sig mot det, säger Schulman.

”Arkipelag” är löst baserad på en egen upplevelse. Schulman anmälde sig som klassförälder för att följa med sin tonårsdotter på en skolresa. Han hoppades kunna komma närmare henne, eftersom han märkte att hon började glida ifrån honom. Det blev tvärtom.

– Det var ett stort misstag. Det bara slet oss längre och längre ifrån varandra. Det var en resa från helvetet och vi tappade sakta greppet om de här barnen. Jag tänkte att det här är en historia jag måste berätta – och började skriva manus, säger han.

I filmen medverkar Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren, tre välkända namn inom svensk film och tv. Deras närvaro ger filmen en bred publikmässig tyngd.

Höstens andra stora film om pappor som inte räcker till är ”Jävla karlar”, baserad på Andrev Waldens Augustprisbelönade självbiografiska roman. Boken skildrar en pojke som under sju år får sju olika pappor. Filmen har biopremiär den 6 november.

Aliette Opheim spelar mamman Mona. För henne var det ett lockande men också nervöst uppdrag.

– Det är en sådan älskad bok och ett prestigeprojekt. Så det var lite läskigt att tacka ja till rollen. Men också en fantastisk möjlighet att få gestalta en stor karaktär, säger hon.

Mona utsätts för misshandel och sonen får utstå mycket under filmens gång. Men berättelsen rymmer också värme och humor. Opheim betonar att hon ville göra Mona känslomässigt närvarande, trots de svåra omständigheterna.

– Det händer mycket som man inte skulle önska att ett barn fick gå igenom. Men för mig var det viktigt att göra henne känslomässigt tillgänglig och varm, säger hon.

Opheim hade inte läst boken innan hon fick rollen. Hon har inte heller träffat författaren Andrev Walden, trots att de fram till nyligen bodde i samma stadsdel i Stockholm.

– Det är så roligt, vi har båda varit så otroligt artiga mot varandra. Men nästa gång jag ser honom på gatan ska jag våga gå fram, säger hon med ett skratt.

Att båda filmerna tar sig an familjerelationer är ingen slump. Den svenska filmhösten präglas av personliga berättelser med starka förlagor. I en tid när biopubliken minskat och konkurrensen från strömningstjänsterna är hård, satsar producenter hellre på historier som redan har en etablerad publik. Litterära adaptioner och självbiografiskt material har blivit en överlevnadsstrategi för den svenska branschen.

”Arkipelag” har dessutom en upphovsperson med en lojal publik. Schulman har under lång tid varit en dominerande röst i det svenska samtalet, genom böcker som ”Bränn alla mina brev” och ”Överlevarna”, och genom podcasten med Sigge Eklund. Hans namn i sig kan locka biobesökare som annars inte skulle se en film om en skolresa.

”Jävla karlar” har på samma sätt en bok i ryggen som redan nått en stor läsekrets. Andrev Walden belönades med Augustpriset och boken blev en av de mest omskrivna svenska titlarna på länge. Att filmatiseringen nu kommer i höst innebär att den kan fånga ett intresse som redan finns.

Båda filmerna är också exempel på en bredare trend i svensk film: berättelser där mäns relation till sina barn sätts i centrum. Det är ett tema som tidigare ofta hamnat i skuggan av kvinnliga familjedramer. Här synliggörs i stället pappor som inte lever upp till sina egna förväntningar, eller som kämpar med att vara tillräckliga.

Med dessa två filmer får den svenska publiken två samtalsämnen att ta med sig in i höstmörkret. Frågan är hur väl de tas emot. Alex Schulman själv tvivlar inte.