Varningstecken på våld delades inte – enligt polisen efter granskning av 30 fall

Polisen Lars Bröms, som ingår i den arbetsgrupp som regeringen tillsatt för att granska allvarliga våldsbrott, bekräftar nu uppgifterna om att informationen om gärningsmännen fanns tillgänglig men aldrig delades mellan berörda myndigheter. I ett uttalande till kanalen framhåller han att det i samtliga fall som granskats funnits tydliga varningssignaler som borde ha fångats upp tidigare.

Arbetsgruppen, som består av representanter från både polisen och Socialstyrelsen, har haft i uppdrag att gå igenom ett antal uppmärksammade fall av dödligt våld. Bland dessa återfinns den tragiska händelsen på Risbergska skolan i Örebro, där flera människor miste livet, samt mordet på den välkände psykologen Ing-Marie Wieselgren. I båda fallen har utredarna kunnat konstatera att gärningsmännen uppvisat flera riskfaktorer i form av psykisk ohälsa, social isolering och uttalade hot om våld.

Det anmärkningsvärda är inte att dessa signaler saknades, utan att de inte förmedlades vidare mellan de olika aktörer som hade kontakt med individerna. Enligt Bröms fanns det konkreta uppgifter som borde ha föranlett åtgärder, men på grund av bristande rutiner och sekretesshinder stannade informationen inom respektive myndighet. Detta är ett systemfel som arbetsgruppen nu vill råda bot på.

Den slutliga rapporten kommer att presenteras först i januari 2027, men redan nu väljer Bröms att lyfta fram en av de viktigaste rekommendationerna. Han föreslår att en obligatorisk riskbedömning ska införas för alla individer som kommer i kontakt med vård- och omsorgssystemet och som uppvisar tecken på våldsbeteende. Förslaget innebär att personal inom exempelvis psykiatrin, socialtjänsten och skolan ska vara skyldiga att dokumentera och rapportera observationer som tyder på att en person kan utgöra en fara för sig själv eller andra.

Denna typ av strukturerad riskbedömning är ett verktyg som redan används inom delar av rättsväsendet, men som idag saknas i det förebyggande arbetet. Genom att standardisera bedömningsprocessen och skapa tydliga riktlinjer för när och hur information ska delas, hoppas utredarna kunna bryta det mönster av tystnad som präglat tidigare fall. Bröms betonar att det handlar om en balansgång mellan integritet och säkerhet, men att samhällets skyddsansvar måste väga tungt när det finns tydliga varningssignaler.

Frågan om informationsdelning mellan myndigheter har länge varit en het potatis i svensk politik. Flera tidigare utredningar har pekat på att sekretesslagstiftningen i många fall försvårar samarbetet mellan exempelvis hälso- och sjukvården, socialtjänsten och polisen. Det har lett till att värdefull kunskap om riskpersoner stannat i stuprör, med allvarliga konsekvenser som följd. Den nya arbetsgruppens förslag kan därmed bli startskottet för en bredare diskussion om hur Sverige bättre kan organisera det brottsförebyggande arbetet.

Under tiden som utredningen pågår fortsätter debatten om det ökade våldet i samhället. Kriminologer och andra experter har länge efterfrågat just den typ av åtgärder som Bröms nu förespråkar, men samtidigt varnat för att en alltför långtgående kontrollapparat kan få oönskade effekter. Det kommer sannolikt att krävas noggranna överväganden innan ett slutgiltigt förslag kan presenteras för riksdagen.

För de anhöriga till offren i de aktuella fallen är dock beskedet från arbetsgruppen ett steg i rätt riktning. Att få veta att de tragiska händelserna inte var omöjliga att förutse, och att åtgärder nu vidtas för att förhindra liknande katastrofer i framtiden, ger åtminstone en viss tröst. Mycket återstår att göra, men medvetenheten om problemets omfattning och viljan att förändra rutinerna är ändå en viktig början.

Rapporten som presenteras om drygt två år kommer att innehålla fler detaljerade förslag och analyser. Fram tills dess kommer arbetsgruppen att fortsätta sitt arbete med att kartlägga fler fall och identifiera de svagheter som finns i dagens system. Förhoppningen är att den nya lagstiftningen, när den väl är på plats, ska bidra till att skapa ett tryggare samhälle där ingen individs varningssignaler ignoreras.