En ny studie publicerad i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Nature Human Behaviour kastar ljus över ett fenomen som fascinerat filosofer och forskare i över två tusen år – varför är människor kittliga? Forskarteamet, lett av Konstantina Kilteni vid Karolinska Institutet och Donders Institute for Brain, Cognition and Behaviour i Nederländerna, har undersökt både universella och kulturella skillnader när det gäller kittlighet hos människor.

Studien omfattade över 450 vuxna deltagare från tre olika kulturella bakgrunder: kinesisk, grekisk och nederländsk. Genom omfattande frågeformulär kartlade forskarna exakt vilka kroppsdelar som upplevs som mest kittliga och hur detta varierar mellan olika kulturer. Resultaten visar på både anmärkningsvärda likheter och intressanta skillnader.

Universella kittliga zoner

Trots kulturella skillnader i sättet människor interagerar fysiskt med varandra visade studien att vissa kroppsdelar konsekvent upplevs som kittliga över kulturgränserna. Halsen, armhålorna, magen och fotsulorna framstod som de mest kittliga områdena hos deltagare från alla tre kulturgrupperna.

”Det finns områden som verkar vara universella”, konstaterar Konstantina Kilteni i en intervju. Denna upptäckt pekar på att det kan finnas en grundläggande biologisk förklaring till kittlighet som är gemensam för människor oavsett kulturell bakgrund.

Gamla frågor söker moderna svar

Frågan om varför människor är kittliga är långt ifrån ny. Redan antikens filosofer grubblat över fenomenet, och senare har även naturvetenskapen tagit sig an utmaningen. ”Aristoteles och även Darwin undrade över det och har presenterat teorier, men vi har inte ett enkelt svar”, förklarar Kilteni. Detta visar på komplexiteten i fenomenet och behovet av modern neurovetenskap för att förstå det fullt ut.

Flera konkurrerande teorier har presenterats genom åren. En teori menar att de mest kittliga områdena på kroppen är just de som är mest sårbara för skador. Detta skulle kunna vara en evolutionär mekanism för att skydda känsliga kroppsdelar. En annan teori fokuserar på hudområden som inte berörs lika ofta i vardagen, medan en tredje pekar på att dessa områden ofta har tunnare hud.

I den aktuella studien fann forskarna stöd främst för teorin om sällan berörda områden. Resultaten visade en tydlig korrelation mellan kittlighet och kroppsdelar som inte utsätts för frekvent beröring i det dagliga livet. ”Det är förmodligen en komplex blandning av sensoriska, fysiologiska och psykologiska faktorer”, konstaterar Kilteni.

Kittlighetens unika skratt

Forskning har även visat att det skratt som uppstår när vi kittlas skiljer sig från andra former av skratt. ”Det har setts att det skiljer sig ljudmässigt från skratt som kommer när vi skrattar åt ett skämt eller något vi ser”, säger Kilteni. Detta unika skratt tyder på att hjärnan processar kittling på ett särskilt sätt, skilt från andra former av humor och glädje.

En av de mest fascinerande aspekterna av kittlighet är att det är nästan omöjligt att kittla sig själv. Förklaringen till detta fenomen ligger i hjärnans förmåga att förutse sensoriska intryck. ”Vi tror att detta beror på att det inte finns någon överraskning. När vi kittlar oss själva vet hjärnan var och när det ska hända och då kittlas det inte”, förklarar Kilteni.

Dock finns det undantag som är kliniskt relevanta. Vissa personer med schizofreni upplever sin egen beröring som mer kittlande än friska personer. Detta tyder på skillnader i hur hjärnan tolkar sensoriska intryck från den egna kroppen hos personer med denna diagnos, vilket kan ge värdefulla insikter för forskningen om sjukdomen.

Varför forska om kittlighet?

För den som undrar över relevansen av sådan forskning har Kilteni ett tydligt svar. ”Kittling kan verka enkelt och roligt, men det är vetenskapligt relevant. Genom forskning kan vi lära oss mer om evolution, utvecklings- och klinisk neurovetenskap”, säger hon.

Forskare delar faktiskt in kittlighet i två olika typer: knismesis, som är en lätt beröring som kan utlösas av exempelvis en insekt, och gargalesis, en kraftigare beröring som kan framkalla skratt. Denna distinktion är viktig för att förstå de olika neurologiska mekanismerna bakom kittlighet och hur hjärnan processar olika typer av beröring.