Europa står inför en fransk politisk jordbävning. De politiska ytterkanterna har tagit kommandot på gatorna i Paris och i flera andra franska städer, samtidigt som landet går mot ett presidentval som kan få långtgående följder för hela unionen. Den traditionella mittenpolitiken har förlorat förtroende, och i opinionen handlar det inte längre om vem som kan ena ett splittrat Frankrike. Allt tyder på att den som till slut vinner är den kandidat som lyckas vara minst impopulär.
Valrörelsen har fått en ovanligt hård ton. Från högerkanten dominerar frågor om invandring, nationell identitet och trygghet, medan vänsterkanten mobiliserar kring klimatet, ojämlikhet och omfördelning av välstånd. Demonstrationer och motdemonstrationer har blivit en del av vardagen i storstäderna. Aktivister ur båda läger använder gatorna för att sätta press på etablissemanget, och retoriken handlar allt oftare om att bryta med ”systemet”. Det politiska samtalet har förskjutits från reformpolitik till en kamp mot eliten.
Bakom denna utveckling ligger en djup förtroendekris. Frankrike har under lång tid präglats av en känsla av att de styrande inte lyssnar på vanligt folk. Gula västarnas protester, pensionsstrejker och en rad våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter har lämnat spår i väljarkåren. Många upplever att ekonomin gynnar några få, att landsbygden glöms bort och att staten inte levererar. De två partier som länge växlade om makten, socialisterna och det konservativa gaullistpartiet, har marginaliserats. I stället har ytterkandidater blivit huvudaktörer, med en politik som tidigare ansågs vara alltför extrem för att komma nära presidentämbetet.
För EU är insatserna höga. Frankrike är inte bara en av unionens grundare utan också, tillsammans med Tyskland, den motor som driver det europeiska samarbetet framåt. Ett franskt presidentval är därför aldrig bara en inrikespolitisk angelägenhet. Förändringar i Paris påverkar allt från EU:s budget och migrationspolitik till försvarssamarbete och klimatåtaganden. En president som ifrågasätter unionens grundläggande principer skulle kunna lamslå beslutsfattandet i Bryssel och försvaga sammanhållningen i hela Europa.
Finansmarknaderna följer opinionsmätningarna med ökad nervositet. Historiskt har franska val med starka ytterkandidater fått marknaden att reagera. Risken för en EU-kritisk regering i Paris brukar synas direkt i räntan på franska statsobligationer. Skillnaden mot tyska obligationer kan öka, euron kan pressas och investerare kan flytta kapital till säkrare marknader. En valseger för en kandidat som vill göra upp med EU:s budgetregler eller ifrågasätta euron skulle sända chockvågor genom det europeiska finanssystemet.
För näringslivet är läget minst lika allvarligt. Fransk industri – allt från energibolag och biltillverkare till försvarskoncerner och jordbruk – befinner sig i en tid av omställning. Flera ytterkandidater vill gå emot EU:s konkurrensregler, subventionera inhemska företag och stänga ute utländskt kapital. Samtidigt väntar stora investeringar i klimatomställning och infrastruktur. En ny president kommer att få avgöra om Frankrike fortsätter satsa på öppenhet och grön industri eller går mot en mer protektionistisk modell.
Det är dock inte bara ekonomin som står på spel. Frankrikes roll i världen, med en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och en kärnvapenarsenal, gör att omvärlden följer valet. Ett Frankrike som vänder sig inåt och prioriterar nationella lösningar framför internationellt samarbete skulle ändra maktbalansen i Europa. Tyskland, som länge har lutat sig mot det franska partnerskapet, skulle hamna i en svår position.
Det paradoxala är att trots den revolutionära stämningen saknar de flesta kandidater något tydligt stöd för en positiv framtidsvision. Opinionsmätningar visar ett splittrat väljarläge. Många väljare går till valurnorna mer för att blockera något de ogillar än för att rösta fram något de tror på. Resultatet kan bli en president som tillträder med svag legitimitet, i ett land där gatorna redan är fyllda av människor med helt olika uppfattningar om vart Frankrike borde gå.
Den politiska revolutionen i Frankrike är inte över. Det är bara en ny fas.