Grönland vill bli försvarat av NATO

I europeisk säkerhetspolitik har Grönland länge varit en strategiskt viktig plats, och nu intensifieras debatten om öns försvar och geopolitiska betydelse. Den grönländska regeringen, Naalakkersuisut, uttrycker stark tillfredsställelse över det växande stödet från europeiska NATO-länder gällande öns försvarsposition.

Efter att sex betydande europeiska NATO-medlemmar uttryckt sitt stöd, vill den grönländska regeringen nu se att försvarsalliansen tar ett tydligare ansvar för öns försvar och säkerhet.

”Alla NATO-länder, inklusive USA, har ett gemensamt intresse i Grönlands försvar,” skriver regeringen i ett uttalande. De eftersträvar en fördjupad dialog och utveckling av Grönlands försvarskapacitet inom NATO:s ramverk, snarare än genom bilaterala överenskommelser.

I uttalandet framkommer också skarp kritik mot vad regeringen uppfattar som amerikanska ambitioner: ”USA har återigen uttryckt sin önskan att ta över Grönland. Regeringskoalitionen kan under inga omständigheter acceptera detta.”

Bakgrunden till den spända situationen kan spåras till 2019, då dåvarande USA:s president Donald Trump väckte internationell uppmärksamhet genom att offentligt visa intresse för att köpa Grönland, något som då avvisades bestämt av både Danmarks och Grönlands regeringar.

Förra veckan stärkte sex europeiska tungviktare inom NATO – Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Polen och Spanien – sin position genom ett gemensamt uttalande där de uttryckte sitt stöd för Danmark och Grönland och deras rätt ”att besluta i frågor som rör Danmark och Grönland.”

Detta diplomatiska stöd kommer vid en tidpunkt då det arktiska områdets strategiska betydelse ökar i takt med klimatförändringarna. Smältande isar öppnar nya sjöfartsrutter och ger potentiellt tillgång till tidigare otillgängliga naturresurser, vilket förstärker regionens geopolitiska betydelse.

Grönland, världens största ö, är en autonom del av Kungariket Danmark men har successivt fått utökad självständighet. Ön har betydande fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller och andra mineraler som är avgörande för modern teknologi och den gröna omställningen.

Försvarsfrågorna har länge varit en komplicerad aspekt av relationen mellan Grönland, Danmark och USA. USA har sedan andra världskriget haft militär närvaro på ön, främst genom Thulebasen i nordvästra Grönland, som utgör en viktig del av USA:s ballistiska missilförsvarssystem.

Naalakkersuisuts ställningstagande markerar en tydlig önskan om att förflyttningen från bilaterala försvarsöverenskommelser med USA till ett bredare NATO-engagemang, där Grönland får en mer självständig röst i säkerhetsfrågor som berör dess territorium.

För det danska kungariket innebär detta en balansgång. Danmark är ansvarigt för Grönlands försvar och utrikespolitik, men måste samtidigt respektera Grönlands ökande självbestämmande och säkerhetsintressen.

Europeiska säkerhetsexperter pekar på att det samordnade stödet från de sex NATO-länderna sannolikt också är ett svar på Rysslands och Kinas ökade intresse för Arktis. Ryssland har under det senaste decenniet återuppbyggt sin militära kapacitet i regionen, medan Kina har förklarat sig som en ”nära-arktisk stat” och ökat sina investeringar i området.

Den grönländska regeringens tydliga position visar på den ökande självständighet som präglat öns politik de senaste åren. Med en befolkning på endast 56 000 invånare men med ett territorium större än många europeiska länder tillsammans, försöker Grönland nu säkra sitt inflytande över de säkerhetspolitiska beslut som påverkar dess framtid.

Utvecklingen understryker komplexiteten i moderna geopolitiska relationer, där små aktörer med strategiskt viktiga positioner måste navigera mellan stormaktsintressen samtidigt som de värnar om sitt självbestämmande.