Antalet saknade personer efter katastrofen har ökat kraftigt och uppgår nu till 6 150. Det är en uppgång med nästan 1 000 personer jämfört med tisdagens siffra, då 5 179 personer var registrerade som försvunna. Uppgiften kommer från räddningsmyndigheten, som på onsdagen kunde presentera en mer komplett bild av läget.

”Vi har samlat in uppgifter om saknade personer från distriktsförvaltningarna och har kunnat revidera siffrorna efter verifiering”, säger Shanti Mahat, talesperson för myndigheten.

Den kraftiga ökningen behöver inte betyda att fler människor har försvunnit. Snarare handlar det om att myndigheterna nu har fått ett bättre underlag att arbeta med. I ett tidigt skede av en stor katastrof är informationsflödet ofta kaotiskt. Uppgifter om försvunna kommer in från anhöriga, lokala myndigheter, sjukhus och frivilligorganisationer – ofta i form av ofullständiga anmälningar. Många visar sig vara dubbelregistreringar, medan andra saknar viktiga detaljer. Först när distriktsförvaltningarna har sammanställt och jämfört sina lokala listor kan en mer tillförlitlig bild växa fram.

Att siffran nu justeras uppåt kan därför ses som ett tecken på att den administrativa hanteringen fungerar bättre. Arbetet med att kartlägga de saknade är en central del av räddningsinsatsen; utan en korrekt bild av hur många som saknas är det svårt att fördela resurser och personal på rätt sätt.

Hittills har 1 403 kroppar bärgats från området. Av dessa har 105 identifierats formellt. Identifieringsarbetet går långsamt, vilket är vanligt i samband med stora olyckor. Metoderna omfattar bland annat tandstatus, fingeravtryck, medicinska journaler och DNA-analyser, och i många fall krävs internationell expertis. I regioner med begränsade rättsmedicinska resurser kan processen ta flera månader. Samtidigt är identifieringen avgörande för de anhöriga. Ett formellt besked om att en familjemedlem har hittats ger en möjlighet att sörja – och att gå vidare.

För de familjer som fortfarande väntar är ovissheten det mest påfrestande. Varje uppdatering av myndigheternas siffror följs noga. En ändring i listan kan betyda att en person har återfunnits vid liv, men också att en kropp har hittats och väntar på identifiering. I båda fallen är det ett slags besked, men vägen dit är ofta lång och kantad av motstridiga uppgifter.

Internationella erfarenheter visar att saknadelistor från katastrofer sällan är statiska. Internationella Rödakorskommittén (ICRC), som i decennier har arbetat med frågan, understryker vikten av att ett centralt register upprättas tidigt och att informationen delas mellan alla inblandade aktörer. Annars riskerar uppgifterna att bli fragmenterade, och antalet saknade kan både överskattas och underskattas.

Historiska exempel uppvisar samma mönster. Efter jordbävningen i Nepal 2015 varierade uppgifterna om döda och saknade kraftigt under de första veckorna, och först efter flera månader kunde en slutgiltig siffra fastställas. Tsunamikatastrofen i Indiska oceanen 2004 är ett annat exempel: antalet saknade sköt i höjden i takt med att regeringar världen över rapporterade in sina medborgare, och slutsumman blev betydligt högre än de första beräkningarna.

För räddningsmyndigheten handlar det nu om att fortsätta verifieringsarbetet. Varje ny uppgift ska kontrolleras mot befintliga listor. Samtidigt pågår bärgningsarbetet för fullt, och fler kroppar väntas hittas i takt med att räddningsstyrkorna når svårtillgängliga områden.

Hur siffrorna utvecklas under de kommande dygnen återstår att se. Erfarenheterna från tidigare katastrofer visar att antalet saknade ofta fortsätter att öka innan det planar ut. Först när räddningsinsatsen är avslutad och alla fynd har dokumenterats kan en definitiv siffra fastställas. Fram till dess kommer listan över saknade att vara ett levande dokument – ständigt förändrat, ständigt bearbetat och, i slutändan, ett mått på katastrofens verkliga omfattning.