Grönland och Antarktis har förlorat 11,3 biljoner ton is sedan 1970-talet, vilket höjt havsnivån med mer än 3 cm, enligt en studie

De stora inlandsisarna på Grönland och Antarktis har under de senaste decennierna förlorat så mycket is att havsnivån har stigit med omkring tre centimeter. Det är slutsatsen i en ny sammanställning från forskarnätverket IMBIE, som under lång tid har följt polarisarnas utveckling med hjälp av satellitdata. Resultaten, som publiceras i tidskriften Scientific Data, bygger på mätningar som sträcker sig ända tillbaka till 1970-talet.

Professor Andrew Shepherd, grundare av IMBIE och verksam vid University of Leeds, konstaterar att tre centimeter kan låta blygsamt. Samtidigt innebär det att ytterligare sex till nio miljoner människor utsätts för risker i form av översvämningar och kusterosion. Med isar som förväntas minska betydligt mer under de kommande decennierna menar han att globala sammanställningar är avgörande för att skydda de samhällen som påverkas av klimatförändringarna.

En viktig slutsats i studien är att den största delen av isförlusten inte orsakas av att isen smälter vid ytan. I stället rör det sig om att glaciärerna rinner allt snabbare ut i havet. Inès Otosaka, som lett studien vid University of Leeds, beskriver det som att den långsiktiga trenden drivs av isarnas dynamiska svar på ett varmare hav. Den processen är tydlig både på Grönland och i Antarktis.

IMBIE, som är en förkortning för Ice Sheet Mass Balance Inter-comparison Exercise, fungerar som ett slags samordnande nätverk där forskargrupper från hela världen bidrar med mätningar. Genom att jämföra data från olika satelliter – däribland höjdmätare och gravitationsbaserade instrument som de i GRACE-uppdragen – kan forskarna beräkna hur ismassan förändras över tid. Att man kombinerar flera oberoende mätmetoder gör att siffrorna anses vara mycket tillförlitliga.

Utvecklingen skiljer sig dock mellan de två polarområdena. På Grönland har det årliga isbortfallet ökat från cirka 60 miljarder ton under 1980-talet till hela 264 miljarder ton under 2010-talet. I Antarktis har förlusterna under samma period vuxit från omkring 48 miljarder ton till 202 miljarder ton per år. Den sammanlagda effekten innebär att polarisarna i dag svarar för ungefär en fjärdedel av den globala havsnivåhöjningen.

Under de allra senaste åren, 2020–2023, har takten i isavsmältningen tillfälligt avtagit. Rekordstora snömängder över Östantarktis har kompenserat för de glaciärförluster som skett på andra håll i regionen, medan en serie mildare somrar på Grönland har minskat avsmältningen vid ytan med ungefär hälften. Forskarna betonar att det rör sig om tillfälliga variationer snarare än att de långsiktiga trenderna vänt.

Samtidigt har de senaste årens förändringar gjort att delar av Västantarktis uppmärksammats allt mer. Här har varmare havsvatten trängt in under glaciärerna och gjort att de flytande ishyllorna tunnats ut. När ishyllorna försvagas bromsar de allt mindre av isflödet från inlandsisen, vilket i förlängningen kan leda till accelererande havsnivåhöjning. Under 2020-talet har forskare sett att sådana processer pågår i högre takt än vad många modeller tidigare förutspått.

För kustsamhällen i stora delar av världen har stora inlandsisars icke-linjära beteende därför blivit en central klimatfråga. En havsnivåhöjning om ytterligare några decimeter skulle märkas konkret i form av högre nivåer vid stormar och tidvatten. Befintliga skyddsvallar och bebyggelse längs kuster från södra Asien till Nordamerika och Europa kan komma att behöva anpassas betydligt tidigare än beräknat. Det gör den typ av data som IMBIE sammanställer viktig, inte bara för forskarvärlden utan också för beslutsfattare som arbetar med klimatanpassning.

Studiens författare framhåller att om isarna fortsätter att minska i den takt man sett under de senaste två decennierna kan inlandsisarna bidra med betydligt mer till havsnivåhöjningen under 2000-talet. Även om den senaste tidens tillfälliga inbromsning har dämpat siffrorna, pekar den samlade bilden mot fortsatt isförlust under lång tid framöver. Publiceringen i Scientific Data följer på uppdaterade analysmetoder och inkluderar bland annat en förbättrad uppskattning av mätosäkerheterna.

För forskarna handlar nästa steg om att fortsätta övervaka utvecklingen med nya och förbättrade satellituppdrag, däribland de som planeras för att ersätta äldre system. Här är samspelet mellan olika nationella rymdorganisationer och forskningsinstitut avgörande, men även tillgången till långa mätserier av hög kvalitet. Utan dem skulle det vara svårt att särskilja de tillfälliga naturliga variationerna från de mer långsiktiga förändringar som observerats sedan 1990-talet.

Sammanfattningsvis bekräftar studien att inlandsisarnas roll i det globala klimatsystemet växer, och att konsekvenserna redan i dag märks av i samhället. Med en allt varmare ocean och atmosfär lär uppmärksamheten kring framför allt Grönland och Antarktis knappast minska inom den närmaste framtiden.