Kongo-Kinshasas president Félix Tshisekedi har gjort klart att den väpnade M23-rörelsen inte kommer att få delta i de samtal som syftar till att skapa varaktig försoning i landet. Uttalandet innebär en tydlig markering mot rebellgruppen, som under flera års tid har varit en central aktör i det dödliga våld som präglar de östra provinserna.

I stället lyfter presidenten fram det fredsavtal som slöts i december som den enda legitima vägen till fred. Avtalet, som nåddes under medling av regionala aktörer, ses av Kinshasa som en grund för att återställa statens auktoritet och få ett slut på väpnade konflikter. Tshisekedi betonar att decemberöverenskommelsen är det ramverk som måste följas om processen ska ha trovärdighet.

Samtidigt öppnar presidenten en dörr för de kombattanter som är villiga att ta avstånd från den väpnade kampen. För dem som lämnar aggressionen bakom sig finns enligt Tshisekedi en möjlighet att återintegreras i samhället. Budskapet är tudelat: hårda krav mot ledarskapet, men en utsträckt hand till de lägre rankade soldaterna som vill bryta sig loss från rörelsen.

Uttalandet kommer bara några veckor efter att både Kongo-Kinshasa och M23 i augusti tillkännagav att man enats om en färdplan för nya fredssamtal. Den tidigare positiva signalen har nu dämpats av Tshisekedis senaste utspel, vilket skapar en osäkerhet kring hur dialogen faktiskt ska fortskrida. Analysbedömare ser detta som ett sätt för presidenten att stärka sin förhandlingsposition samtidigt som han vill undvika att ge M23 politisk legitimitet.

M23, som bildades ur tidigare rebellgrupper och är uppkallad efter ett fredsavtal från 2009, återupptog sin väpnade kamp i slutet av 2021. Gruppen kontrollerar sedan dess strategiskt viktiga områden i Nordkivu och har vid flera tillfällen hotat staden Goma, vilket har lett till omfattande förflyttningar av civilbefolkningen.

Konflikten har dock en tydlig regional dimension. Flera rapporter från FN-experter har pekat på att grannlandet Rwanda ger militärt stöd till M23, något som Kigali konsekvent förnekar. Detta har lett till kraftigt försämrade relationer mellan Kinshasa och Kigali. Samtidigt har den östafrikanska gemenskapens (EAC) fredsstyrka, som sattes in för att lugna situationen, haft svårt att uppnå konkreta resultat och har i flera fall kritiserats för att inte vara tillräckligt effektiv.

De ekonomiska konsekvenserna av konflikten är betydande. De östra provinserna i Kongo-Kinshasa är bland världens rikaste på mineraler som kobolt, coltan, guld och tenn. Dessa råvaror är kritiska för den globala tillverkningen av elektronik, batterier och elbilar. Den pågående oroligheten stör dock gruvdriften och skapar illegala handelsvägar, vilket i förlängningen hotar leveranskedjor för en rad internationella företag. Investeringar i regionen har avstannat på grund av säkerhetsläget.

Den humanitära situationen är akut. Enligt uppskattningar har miljontals människor tvingats lämna sina hem, och våldet har lett till svält och en utbredd osäkerhet. FN:s stabiliseringsinsats MONUSCO, som i åratal har varit verksam i landet, har på begäran av Kinshasa påbörjat ett tillbakadragande. Detta skapar ett maktvakuum som många befarar kan förvärra oroligheterna ytterligare.

Internationellt har både Afrikanska unionen och FN uppmanat parterna att återgå till dialog. Tshisekedis uttalande ses dock som en signal om att Kinshasa inte är berett att förhandla med M23 som en jämbördig part, utan att man förväntar sig att rörelsen lägger ner vapen och ansluter sig till den fredsprocess som redan finns på plats. Frågan är om M23 är berett att acceptera dessa villkor.

Den diplomatiska knuten är således hård. Med ett regionalt medlingsmöte i sikte och ett fortsatt krigiskt läge på marken, återstår det att se om decemberavtalet kan bli den grund som faktiskt leder till fred, eller om konflikten återigen tenderar att eskalera. Tshisekedi har satt ramarna, men utfallet avgörs på slagfältet och i förhandlingsrummen.