Socialdemokraterna utlovar stopp för storskaligt fiske av sill och skarpsill i Östersjön.

Socialdemokraterna kräver nu ett fullständigt stopp för den storskaliga industriella trålningen efter sill och strömming i Östersjön. Partiet anser att fiskbestånden är så hårt pressade att omedelbara insatser krävs, och hänvisar till den kollaps som drabbade torskbeståndet i samma havsområde. Partisekreteraren Tobias Baudin är tydlig med att det är en fråga om att agera i tid, snarare än att invänta en redan överskriden gräns.

” Sillen och strömmingen måste få en chans att återhämta sig. Vi har redan sett vad som hände med torsken när politikerna agerade för sent. Vi har inte råd att göra om samma misstag”, säger Baudin i ett pressmeddelande.

Utöver ett stopp för den industriella trålningen vill Socialdemokraterna göra den tillfälliga flyttningen av trålgränsen längre ut från kusten permanent. Partiet vill även se en översyn av hur de svenska fiskekvoterna fördelas, med målet att i högre grad gynna det småskaliga kustfisket framför de stora industriella fartygen.

Bakgrunden är den allvarliga situationen för fiskbestånden i Östersjön. Enligt forskarnas rekommendationer från Internationella havsforskningsrådet (ICES) har bestånden av både sill och strömming minskat kraftigt under flera års tid. Havsmiljön är dessutom hårt belastad av övergödning och syrefria bottnar, vilket försämrar fiskens förutsättningar att återhämta sig. Flera forskare har varnat för att bestånden nu ligger nära eller under gränsen för vad som anses biologiskt hållbart.

Torskens öde i egentliga Östersjön tjänar som en tydlig varningssignal. Efter år av överfiske och dåliga miljöförhållanden kollapsade beståndet i praktiken, vilket tvingade EU att införa kraftigt reducerade kvoter och i vissa fall ett totalstopp. För många kustsamhällen innebar det en ekonomisk smäll, och fiskare som tidigare livnärt sig på torsk fick lägga om eller lägga ner sin verksamhet. Socialdemokraterna menar att sillen och strömmingen riskerar att gå samma öde till mötes om inte politiken ändras på ett avgörande sätt nu.

Den industriella trålningen riktar sig framför allt mot pelagiska arter som just sill, strömming och skarpsill. En stor del av fångsten går inte till direkt mänsklig konsumtion, utan förädlas till fiskmjöl och fiskolja. Detta har skapat en långvarig konflikt mellan å ena sidan de stora trålarna, som ofta ägs av ett fåtal företag, och å andra sidan det småskaliga kustfisket som säljer fisk färsk eller kyld för konsumtion. Kritiker menar att det industriella fisket konkurrerar ut de mindre aktörerna och samtidigt tömmer havet på en resurs som skulle kunna utgöra en hållbar livsmedelskälla.

Frågan om trålgränsen är central i denna konflikt. En trålgräns som flyttats längre ut under en begränsad tid har fungerat som ett skydd för de känsliga kustnära områdena, där både fiskens reproduktion och det småskaliga fisket är som mest beroende av lugnare vatten. Att göra denna gräns permanent skulle enligt Socialdemokraterna ge en långsiktig trygghet för både ekosystemet och de mindre fiskarna. En översyn av kvotfördelningen skulle dessutom flytta fokus från volym och export till lokala arbetsplatser och hållbar försörjning.

Politikens landskap i frågan är emellertid komplext. Fiskekvoterna för Östersjön beslutas inom EU, där Sverige är en av flera medlemsstater med egna intressen att bevaka. Regeringen har tidigare uttryckt en vilja att minska fisketrycket, men Socialdemokraterna, som nu är i opposition, menar att insatserna är otillräckliga och att tempot är för långsamt. De utkräver därför nu konkreta besked från den sittande regeringen om hur man avser att agera i de kommande förhandlingarna i Bryssel.

Med ett starkt fokus på havsbaserad vindkraft och en växande debatt om havets roll i klimatarbetet har frågan om fiskets villkor också fått förnyad aktualitet. För miljöorganisationer och forskare är kravet på minskat industriellt fiske inte bara en fråga om enskilda arter, utan om hela Östersjöns ekologiska balans. Om sillen och strömmingen försvinner, slås en nyckelpelare i det marina ekosystemet ut, med konsekvenser för allt från säl och torsk till sjöfåglar.

För fiskerinäringen som helhet innebär Socialdemokraternas utspel en skarp markering. Medan de stora aktörerna varnar för arbetsplatstorskning och en försvagad konkurrenskraft, ser de småskaliga fiskarna det som ett efterlängtat erkännande av deras situation. Den fortsatta utvecklingen avgörs nu till stor del av hur EU:s ministerråd ställer sig till nästa års kvotförslag, och av hur den svenska regeringen väljer att positionera sig inför dessa förhandlingar. Det som står på spel är inte bara kvoterna, utan framtiden för ett helt havsområde som under lång tid har varit hårt utsatt.