Uppsala universitet möter stark kritik efter att ha bytt namn på Hugo Valentin-centrum till Centrum för förintelsestudier och folkmordsforskning. Namnbytet, som trädde i kraft vid årsskiftet 2024, har väckt debatt i svenska medier och lett till ett protestbrev undertecknat av en rad internationellt erkända forskare, inklusive professorerna Jan Grabowski och Christopher Browning. Kritikerna menar att det nya namnet förringar och tonar ner centrets judiska anknytning, en anknytning som är djupt förankrad i Hugo Valentins gärning. Valentin, en framstående historieprofessor vid Uppsala universitet och en ledande judisk gestalt i Sverige från 1930-talet och framåt, var bland de första i landet att skriva om Förintelsen. Forskare menar att ingen person bättre speglar centrets verksamhet än just Hugo Valentin.
I protestbrevet uttrycker forskarna sin oro över att namnbytet bidrar till en bredare trend att separera förintelse- och folkmordsstudier från judisk historia. De observerar denna tendens inte bara i Östeuropa, utan även i andra delar av världen. Även om detta inte var universitetets avsikt, hävdar forskarna att det oundvikligen blir konsekvensen. De beskriver namnbytet som en förolämpning mot Hugo Valentins arv och en nedvärdering av hans betydande bidrag till forskningen. För forskarna representerar Hugo Valentin inte bara enskilda akademiska prestationer, utan symboliserar även den viktiga kopplingen mellan judisk historia och Förintelsen.
Universitetets rektor, Anders Hagfeldt, hänvisar till dekanen Erik Lindberg för att bemöta kritiken. Lindberg uttrycker förvåning över reaktionerna och försvarar namnbytet med argumentet att det nya namnet bättre speglar centrets verksamhet, både för den svenska allmänheten och i internationella sammanhang. Han betonar att universitetet bedriver viktig forskning om Förintelse och folkmord och att namnbytet syftar till att öka synligheten för denna forskning. Universitetet menar att det nya namnet tydligare kommunicerar centrets fokus och underlättar samarbete med internationella forskningsinstitutioner.
Trots den omfattande kritiken från framstående forskare avfärdar dekanus Lindberg behovet av självkritik. Han menar att namnbytet är en positiv förändring som kommer att gynna förintelse- och folkmordsstudier. Lindberg försäkrar att namnändringen inte kommer att påverka centrets inriktning eller verksamhet, och att forskningen kommer att fortsätta med samma fokus som tidigare. Han framhåller att universitetet är dedikerat till att bedriva högkvalitativ forskning inom området och att namnbytet endast är en administrativ justering för att förbättra centrets profil.
Denna kontrovers belyser den komplexa relationen mellan Förintelsen, judisk historia och akademisk forskning. Kritikerna menar att det nya namnet riskerar att utplåna den historiska kontexten och den judiska erfarenheten som är central för att förstå Förintelsen. De argumenterar att genom att ta bort Hugo Valentins namn, förlorar centret inte bara en viktig symbolisk figur, utan även en koppling till den specifika historiska kontext som formade Valentins forskning och gärning. De befarar att namnbytet kan leda till en urvattning av Förintelsens betydelse som en unik händelse i judisk historia.
Universitetets försvar av namnbytet fokuserar på att öka synlighet och tydlighet. De menar att det nya namnet bättre kommunicerar centrets breda forskningsfokus på både Förintelsen och andra folkmord. De framhåller att detta bredare perspektiv är viktigt för att förstå de komplexa mekanismer som ligger bakom folkmord och för att utveckla strategier för att förhindra framtida atrocities. Universitetet ser namnbytet som ett sätt att modernisera centrets image och stärka dess position inom det internationella forskningslandskapet. Denna diskussion understryker vikten av att noggrant överväga de symboliska och historiska implikationerna av namnbyten inom akademin.
