Iran och USA håller samtal bakom kulisserna vid FN:s generalförsamling.

Bakom kulisserna under FN:s generalförsamling i New York pågår just nu känsliga samtal mellan Iran och USA. USA:s särskilda sändebud Steve Witkoff bekräftar att diskussioner äger rum, och på X skriver han: ”Vi hoppas att de ska visa sig konstruktiva och lovande.” Uttalandet är kort, men signalerar att de två länderna, som i decennier saknat fungerande diplomatiska kanaler, återigen försöker närma sig varandra.

Sedan USA 2018 ensidigt lämnade kärnenergiavtalet JCPOA har relationerna mellan Teheran och Washington präglats av djup misstro. Trumpadministrationen införde omfattande sanktioner mot Iran, medan Iran successivt dragit sig ur sina åtaganden enligt avtalet. Enligt Internationella atomenergiorganet IAEA har Iran sedan dess berikat uran till nivåer långt över de gränser som avtalet tillät. Det har väckt oro i både Europa och Mellanöstern, inte minst i Israel, som länge hotat med militära åtgärder mot Irans kärnanläggningar.

Att samtalen nu förs i New York, i anslutning till FN:s generalförsamling, är ingen slump. Generalförsamlingen är en av få platser där världens ledare kan mötas utan att det väcker alltför stor uppmärksamhet. ”Bakom kulisserna” innebär att mötena inte är officiella, men att de ändå ses som tillräckligt viktiga för att ett särskilt sändebud ska delta. Witkoff, som har en bakgrund som fastighetsmagnat och nära band till Trump, har under det senaste året varit inblandad i flera känsliga förhandlingar, bland annat rörande Gaza. Hans närvaro vid Iran-samtalen visar att den amerikanska administrationen ser en möjlighet att bryta dödläget.

För omvärlden har dessa samtal en direkt påverkan på energimarknaderna. Iran är en av världens största oljeproducenter och kontrollerar tillsammans med sina allierade delar av Hormuzsundet, den strategiska farled genom vilken en stor del av världens olja transporteras. Varje tecken på diplomatiska framsteg brukar få oljepriset att sjunka, eftersom marknaden då prisar in en lägre risk för utbudsstörningar. Omvänt kan ett sammanbrott i samtalen leda till högre priser och ökad osäkerhet, särskilt i en tid då världsekonomin redan är pressad av geopolitiska spänningar.

För Iran handlar samtalen i första hand om att få lättnader i de sanktioner som slår hårt mot landets ekonomi. Inflationen är hög, valutan har försvagats och befolkningen har under flera år protesterat mot den ekonomiska situationen. En diplomatisk uppgörelse med USA skulle kunna öppna för ökad handel, utländska investeringar och en återintegrering i det globala finansiella systemet. För USA handlar det om att begränsa Irans kärnvapenprogram och minska risken för en ny storkonflikt i Mellanöstern.

Samtidigt är vägen framåt långt ifrån säker. Iran har tidigare ställt hårda krav, bland annat att USA måste garantera att framtida administrationer inte återigen lämnar ett avtal. Den frågan är särskilt känslig med tanke på att det var just ett amerikanskt tillbakadragande som fick det tidigare avtalet att kollapsa. Dessutom finns det starka krafter i båda länderna som motsätter sig en uppgörelse. I Iran har konservativa krafter länge varnat för att samtal med USA är ett tecken på svaghet, medan republikaner i Washington är skeptiska till att ge efter för vad de ser som utpressning.

Även regionala aktörer följer utvecklingen med stor uppmärksamhet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har intresse av en stabilare region, men de vill inte att Iran ska stärkas på deras bekostnad. Israel har å sin sida tydligt markerat att man inte kommer att acceptera ett Iran med förmåga att framställa kärnvapen. En eventuell överenskommelse mellan Teheran och Washington skulle därför inte bara handla om två länder, utan om hela den säkerhetspolitiska arkitekturen i Mellanöstern.

Witkoffs uttalande på X är medvetet vagt. Det ger inga detaljer om vad som diskuterats, vilka frågor som återstår eller om några tidsramar har satts. Men att han över huvud taget väljer att kommentera samtalen kan ses som ett sätt att förbereda opinionen för att något är på gång. Diplomatiska processer av det här slaget är sällan linjära; de präglas av framsteg, bakslag och långa perioder av stillestånd. Ändå är själva det faktum att parterna sitter vid samma bord en signal i sig. Efter år av fientlighet och ömsesidiga misstankar är varje kontakt ett steg bort från konfrontation – och ett steg mot en möjlig, om än bräcklig, uppgörelse.

För världen återstår att se om samtalen i New York blir början på en ny fas i relationen mellan Iran och USA, eller om de blir ytterligare ett kapitel i en lång historia av misslyckade försök. Witkoff hoppas på det förstnämnda. Men i diplomati, liksom i politik, är hopp sällan tillräckligt.