Mia Skäringer: Jag är min egen Judas i nya soloföreställningen

Mia Skäringer är trött på att gömma sig bakom roller. Nu vill hon i stället bjuda in publiken till en självrannsakan. Den 17 september har hennes nya soloföreställning ”Mia, myself and I – the last supper” premiär på Chinateatern i Stockholm, med cellisten Linnea Olsson vid sin sida.

– Det är som att tömma ryggsäcken som min kvinnliga själ bär på, säger Skäringer.

Föreställningen beskriver hon som en resa in i sitt eget huvud – men längre än hon tidigare vågat gå.

– Det är en resa in i mitt huvud, och jag har hållit på med det länge, men den här gången går jag lite längre. Nu blottar jag fler av mina egna fula sidor, säger hon och tillägger:

– Man har inte mycket att förlora längre, och då blir man också modigare.

Föreställningen är upplagd som ett 50-årskalas med Skäringer själv som värd. Att fylla 50 kan väcka existentiella frågor, inte minst när barnen flyttar ut och vardagen plötsligt ser annorlunda ut.

– Jag vet inte, jag tror att jag har varit i kris större delen av tiden. Jag är stark på morgonen och har kriser på eftermiddagen. För mig har livet alltid gått upp och ner. Därför har jag svårt att avgöra om det är en medelålderskris, adhd eller något annat, säger hon.

– Vem är jag när jag inte längre behöver lösa alla andras problem i den här kommunikationscentralen? Ska jag börja spela Block Blast eller sitta med en kopp kaffe och bara stirra? Jag har ingen aning.

Titeln på den nya föreställningen, ”the last supper”, är en medveten blinkning till den bibliska berättelsen om den sista måltiden. Men den har också en personlig innebörd. Skäringer berättar att hon lever med kronisk hjärntrötthet och smärta, något som påverkar både kropp och själ.

– Det är definitivt en blinkning till att detta förmodligen blir min sista föreställning. Jag kämpar med kronisk hjärntrötthet och smärta, och det tar hårt på mig både fysiskt och psykiskt. Därför gör jag en mer intim föreställning den här gången.

I den bibliska berättelsen blir Jesus förrådd under den sista måltiden. Frågan är vem som är Skäringers Judas. Svaret kommer utan tvekan.

– Jag är min egen Judas. Ju mer vin jag dricker ikväll, desto mer avslöjar jag mina subpersonligheter, mina dubbelmoraler. Speciellt Tabitha, som är den del av mig som vägrar hålla käft. Hon lär inte bara gamla män och grisar en läxa, utan också mig när jag fladdrar iväg.

Religiösa motiv har återkommit i Skäringers verk. Hennes tidigare produktioner har bland annat burit titlar som ”Hail Mary…” och ”… as holy as can be”. Själv beskriver hon sig inte som religiös i traditionell mening.

– Jag gillar religiösa teman, men jag skulle inte säga att jag tror på Gud. Åtminstone inte Gud som en gubbe i skyn, utan mer som en kraft som finns inom oss alla.

Hon har dock funderat mycket över poeten Stagnelius formulering ”Kaos är Guds granne”. Men där är hon inte överens med den romantiske diktaren.

– Jag tycker inte att det stämmer, för det är bara mäns kaos som alltid har varit Guds granne.

Mia Skäringer är född 1976 i Kristinehamn och bor i Göteborg. Hon slog igenom i TV-programmet ”Mia och Klara” tillsammans med Klara Zimmergren och blev sedan en av Sveriges mest folkkära komiker genom rollen i ”Solsidan”. Hon har också gett ut självbiografin ”Maria – en komikers dagbok”, gjort poddar och turnerat flitigt med scenföreställningar. Particularly uppmärksammad blev ”Avig Maria – no more fucks to give”, som sålde ut Globen fem gånger.

Med den nya soloföreställningen väljer hon alltså en betydligt mer intim form. En förklaring är hälsan, men det handlar också om ett konstnärligt val. Skäringer vill inte länger spela en roll för publiken – hon vill visa sig själv, med brister och allt.

– Förr kunde jag gömma mig bakom karaktärer. Nu handlar det om att stå för den man är, även de fula sidorna, säger hon.

Med ”Mia, myself and I – the last supper” tar hon ett steg bort från de stora arenorna och kliver in i ett mer avskalat scenrum. Om det verkligen blir hennes sista föreställning återstår att se, men hon är tydlig med att hon ser det som en möjlighet att göra något annorlunda.

– Man har inte mycket att förlora längre, säger hon.

Föreställningen har premiär på Chinateatern i Stockholm den 17 september.