I helgen drabbades Iran av en våg av amerikanska och israeliska bombattacker som skakade landet. Mitt i tumultet kämpar vanliga iranier för att förhålla sig till konsekvenserna, med reaktioner som visar på den djupa klyftan som finns mellan folket och landets religiösa styre.

När kriget bröt ut hade Nazanin, vars verkliga namn är annat, redan förberett sig för det värsta. I veckor hade hon undvikit färskvaror för att vara redo för långvariga strömavbrott. Trots att den iranska valutan rasat till botten under den amerikanska militära uppbyggnaden, hade hon hamstrat konserver, bönor och vatten.

”Människor upplever regimen som extremt förtryckande och tror inte att det är möjligt att bli fri utan hjälp utifrån,” skrev Nazanin till TT på fredagen, dagen innan attackerna började.

Följande dag stannade hennes barnbarn hemma från skolan. Strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen började bomberna falla. Internetanslutningen bröts och möjligheten att kommunicera med omvärlden stördes avsevärt.

Det var först när mörkret föll på lördagen som många iranier förstod vad som faktiskt hade inträffat. När nyheten spreds att Ayatollah Ali Khamenei hade dödats, utbröt spontana gatufester på flera platser i Iran.

”Plötsligt hörde jag hela bostadsområdet jubla,” berättade en 63-årig man i Teheran för tidskriften Time, som trots internetblockaden lyckades prata med flera iranier.

Den oväntade glädjen framstod som särskilt anmärkningsvärd med tanke på de pågående attackerna. ”Föreställ dig att ditt land blir attackerat, men på grund av hur frånkopplat folket känner sig från regimen, är det så du reagerar,” förklarade 39-årige Azim från Karaj, väster om Teheran, för The New York Times efter att ha firat hela natten.

De flesta iranier som utländska journalister har lyckats tala med uttrycker liknande glädje – samtidigt som de amerikanska och israeliska attackerna fortsätter. ”Det är som en dröm. Oron att regimen kanske inte faller trots hans död hindrar mig från att vara helt lycklig,” berättade Hassan, en 41-årig advokat från Teheran, för Time. ”Men jag påminner mig själv om att inget kunde vara värre än att han levde,” fortsatte han.

Dessa röster representerar dock inte hela den iranska befolkningen. De som inte delar denna glädje har troligen inte möjlighet att kringgå regimens internetblockad för att kontakta västerländska medier. Trots det utbredda missnöjet med regimen finns det fortfarande en betydande grupp som stöder den islamiska republiken.

Eftersom ledningen är integrerad i stora delar av Irans ekonomi, finns det även en stor grupp människor vars anställning är beroende av lojalitet mot ledningen. Dagen efter att oppositionella iranier firade diktatorns död över hela landet, samlades regimtrogna vid Islamiska revolutionens torg i Teheran för att visa sin sorg.

I södra Iran uttrycker en lärare sin förtvivlan: ”Jag kan inte vara glad eftersom jag inte vet vad som kommer att hända med vårt land. Vi såg vad som hände i Irak – kaos och blodsutgjutelse. Jag föredrar den islamiska republiken framför det,” berättade hon för Reuters.

Situationen belyser den komplexa verkligheten i Iran, där många år av förtryck har skapat ett folk som ser utländsk intervention som en potentiell väg till frihet, medan andra fruktar att landet kan hamna i samma kaotiska situation som Irak efter den amerikanska invasionen 2003.

Medan bomberna fortsätter att falla står Iran inför en osäker framtid, där spänningen mellan hopp om förändring och rädsla för kaos formar befolkningens reaktioner på denna historiska utveckling.