PSG-chefen Nasser al-Khelaifi under utredning för möjlig intressekonflikt i tv-rättsaffär

Den franska ligan Ligue 1 har hamnat i ett besvärligt läge efter uppgifter om ett möte mellan Nasser al-Khelaifi, ordförande i Paris Saint-Germain och högste ansvarig för den qatariska tv-jätten beIN Sports, och företrädare för ligan i juli 2024. Mötet hölls dagen efter att beIN lämnat ett bud på drygt 1,2 miljarder kronor – motsvarande 100 miljoner euro – för att sända en Ligue 1-match i veckan. Budet accepterades senare av ligan.

Uppgifterna väcker därmed frågan om intressekonflikt. al-Khelaifi är sedan 2011 ordförande för PSG, en klubb som ägs av Qatar Sports Investment. Han är också den som leder beIN, det bolag som köpte rättigheterna. När samma person har nyckelroller både i en klubb och i ett mediebolag som förhandlar med ligan blir det svårt att skilja på ligans intressen, klubbens intressen och beIN:s kommersiella mål.

TV-rättigheterna är en av de viktigaste inkomstkällorna för en modern fotbollsliga, och Ligue 1 har haft en tuff period på den här marknaden. Efter att Canal+ försvunnit som huvudkanal har den franska ligan kämpat med att sälja sina sändningspaket till nya aktörer. Buden har varit lägre än under 2010-talet, och de internationella intäkterna har inte vuxit i samma takt som för Premier League eller La Liga. beIN:s bud har därför setts som ett sätt att fylla en lucka i en allt svårare medieekonomi.

För beIN är Ligue 1 trots allt en attraktiv produkt. Ligan tillhör de fem stora europeiska serierna och ger bolaget ett återkommande franskt toppinnehåll varje helg. Avtalet stärker beIN:s ställning i konkurrensen med både traditionella betal-tv-kanaler och nya strömningstjänster som är beredda att satsa på rättigheter. Men affären innebär också att qatariska intressen blir ännu mer framträdande inom fransk fotboll. Qatar Sports Investment äger redan PSG, och beIN är en av världens största aktörer inom sportmedia.

Sedan QSI tog över PSG har klubben vuxit till en av Europas ekonomiskt starkaste. Parisklubben har under perioden tagit hem tio ligatitlar, lockat till sig flera av världens största spelare och etablerat sig som ett globalt varumärke. al-Khelaifi har samtidigt blivit en av de mäktigaste personerna i internationell fotboll, med positioner inom både Uefa och fransk klubbfotboll. Det är just den kombinationen som gör hans inblandning i tv-affären känslig.

Att en klubbordförande träffar företrädare för ligan behöver inte i sig vara anmärkningsvärt. Möten mellan medieaktörer och ligaledning är en del av en normal kommersiell process. Men tidpunkten är problematisk. Mötet ska ha skett dagen efter beIN:s bud, när försäljningen fortfarande pågick. Det skapar en bild av att en köpare kunnat föra dialog med ligan på ett sätt som andra intressenter inte fått möjlighet till – och att en av ligans egna klubbar varit direkt involverad i en affär där dess ordförande har ett eget ekonomiskt intresse.

Ligue 1:s ledning har å sin sida presenterat avtalet som ett nödvändigt steg för att säkra intäkter till klubbarna i en svår marknad. Samtidigt är beroendet av enskilda aktörer en växande utmaning för fransk fotboll. När tv-pengarna blir färre får varje enskild affär större betydelse, och risken ökar att beslut uppfattas som styrda av privata intressen snarare än av en öppen process.

I bakgrunden finns en bredare förändring av den europeiska sportmediamarknaden. Pay-tv-bolag har fått se sin dominans utmanas av strömningsplattformar, men även de har blivit mer försiktiga med att betala för dyra rättighetspaket. Ligue 1 har därför tvingats sälja sina rättigheter i mindre delar. beIN har tagit sig an ett veckopaket medan DAZN blivit huvudkanal för de flesta matcherna. Intäkterna är ändå lägre än tidigare, vilket gör att frågan om vem som säljer, vem som köper och vem som egentligen styr fotbollen blir allt mer aktuell.

Det återstår att se om uppgifterna om mötet i juli leder till någon granskning eller förändrade regler. Hittills har både ligan och beIN stått fast vid att processen varit korrekt. Men för fotbollens trovärdighet räcker det inte att avtal är juridiskt hållbara – de måste också uppfattas som rättvisa. Så länge nyckelpersoner sitter på flera stolar samtidigt kommer frågor om jäv och inflytande sannolikt att fortsätta dyka upp.