Rysk statlig bankekonom säger att Ryssland inte kan vinna ett utnötningskrig – sedan får han sparken.

I ett anförande i Moskva har Andrej Klepach, chefekonom vid den ryska statsbanken Vnesheconombank, varnat för de allt högre kostnader som västsanktionerna innebär för den ryska ekonomin. Enligt The Moscow Times framfördes talet redan i maj, men delar av det har först nu blivit offentliga. Klepach betonade att Ryssland halkar efter omvärlden på den teknologiska fronten, samtidigt som man gör sig en föreställning om att Ukraina skulle vara på randen till ekonomisk kollaps. Den bilden är felaktig, menade han, eftersom Ukrainas hårt prövade ekonomi överlever tack vare omfattande västerländskt stöd.

”Vi har en illusion att allt där kommer att kollapsa. Det har inte kollapsat och kommer inte att kollapsa”, sade Klepach enligt tidningen. Uttalandet är anmärkningsvärt med tanke på hans position inom den ryska finansiella eliten. Vnesheconombank är en nyckelaktör som finansierar strategiska industrisatsningar, och när dess ledande ekonom nu öppet talar om strukturella problem signalerar det en djup oro i kretsarna kring Kreml.

För Rysslands utvinningsindustri, som utgör själva fundamentet för statsbudgeten, får sanktionerna direkta konsekvenser. Landet är en global tungviktare inom nickel, palladium och koppar, främst via koncernen Nornickel. De senaste årens exportrestriktioner har skapat kraftiga prisfluktuationer på världsmarknaden och avbrutit långvariga handelsrelationer. För aluminiumjätten Rusal har situationen blivit särskilt prekär. Sedan London Metal Exchange införde begränsningar kring ryskt aluminium har företaget tvingats erbjuda stora rabatter för att behålla sina kunder. Detta har i sin tur pressat de globala aluminiumpriserna samtidigt som ryska produkter ständigt handlas till lägre premie än västerländska motsvarigheter.

Den teknologiska eftersläpningen som Klepach varnar för är särskilt kännbar inom gruvsektorn. Ryssland har under lång tid varit beroende av import av avancerad utrustning från väst, inklusive automatiserade borriggar och digitala styrsystem. Med sanktionerna har dessa kanaler stängts, och inhemska ersättningar är fortfarande långt ifrån konkurrenskraftiga. Utvecklingen av nya projekt i Sibirien och Arktis, som kräver enorma investeringar och toppmodern teknik, har därför stannat av. Den ryska gruvindustrin riskerar att bli allt mer föråldrad, med lägre produktivitet och högre kostnader per producerad enhet. Det påverkar i förlängningen landets möjlighet att konkurrera på en global marknad där digitalisering och hållbarhet blir allt viktigare faktorer.

Klepachs jämförelse med Ukraina är talande ur ett resursperspektiv. Ukraina har visserligen förlorat stora delar av sina östra kol- och järnmalmsfält i kriget, men har ändå lyckats hålla igång en betydande del av sin metallurgiska bas i regioner som Kryvyj Rih. Där har internationella aktörer, däribland ArcelorMittal, fortsatt produktionen tack vare alternativa logistikrutter via järnväg till EU. Finansiellt stöd från internationella institutioner har skapat en motståndskraft som överraskat många bedömare. Ukrainas ekonomi krymper visserligen, men den kollapsar inte. Detta står i skarp kontrast till de förväntningar som ryska officiella företrädare närt.

De marknadsmässiga effekterna av detta förlopp är omfattande. För globala köpare har handelsmönstren inom metall- och energisektorn förändrats dramatiskt. Köpare i Europa och Nordamerika har i stor utsträckning ersatt ryska leveranser med volymer från Australien, Chile och Kanada. Samtidigt har Kina och Indien ökat sina inköp av ryska råvaror, men till lägre priser. Detta har skapat ett globalt tvålärssystem där samma råvara värderas olika beroende på ursprung. För den svenska gruvindustrin har detta inneburit nya möjligheter att positionera sig som en stabil och hållbar leverantör, men också en utmaning i form av ökad priskonkurrens från Kina.

Klepachs varningar understryker en paradox i den ryska ekonomiska politiken. Å ena sidan satsas enorma statliga resurser på försvarsindustrin, å andra sidan krymper utrymmet för innovation och modernisering inom civila sektorer. Långsiktigt innebär detta att Ryssland blir allt mer isolerat från globala teknologiska framsteg. För den europeiska industrin, som ständigt söker nya leverantörer, är utvecklingen en påminnelse om vikten av diversifierade försörjningskedjor. Ukrainas förmåga att överleva, med stöd av väst, visar att ekonomisk motståndskraft inte enbart mäts i BNP-siffror utan också i förmågan att upprätthålla industriell produktion under extrem press.

Sammanfattningsvis målar Klepachs uttalanden upp en dyster bild av den ryska råvarusektorns framtid. Även om landet fortsätter att leverera olja, gas och metaller till världsmarknaden sker det till allt högre kostnad och med en teknik som riskerar att bli föråldrad. För gruvindustrin i stort, från Kiruna till Katanga, innebär konflikten att geopolitiska risker fortsatt kommer att styra prisbildning och investeringsvilja under överskådlig tid. Den ryska ekonomins strukturella problem, som nu bekräftas av en av landets ledande ekonomer, är en faktor som alla aktörer på den internationella resursmarknaden måste förhålla sig till.