Elverkets sista ridå: En epok av teatral innovation når sitt slut
I 28 år har Elverket tjänat som Dramatens experimentella scen, en plats där dramatiker som Sarah Kane, Lars Norén och Tony Kushner fått sina verk uppförda med konstnärlig frihet. Nu faller den sista ridån för denna ikoniska teaterscen. Lördagens premiär av ”Hamlet, The death of theatre” med Gizem Erdogan och Gustav Lindh i huvudrollerna blir en av de sista föreställningarna i Dramatens regi på denna älskade plats. ”Det känns väldigt sorgligt att vi är sista ensemblen som repar här på Elverket,” säger Gizem Erdogan med en påtaglig vemod i rösten. Avslutet markerar inte bara förlusten av en scen utan också slutet på en era för svensk experimentell teater, där kreativa risker har uppmuntrats och nya röster fått en plattform.
Elverket har alltid skiljt sig från traditionella teaterscener genom sin flexibilitet och unika atmosfär. Den gamla turbinhallen med sina imponerande 460 kvadratmeter och 14 meter i takhöjd har erbjudit teaterskapare en ovanlig frihet att forma rummet efter konstnärliga visioner. Gustav Lindh beskriver platsen med värme: ”Det är ett otroligt scenrum. Publiken blir en del av föreställningen här, istället för att bara titta på den.” Avsaknaden av fasta publikplatser har möjliggjort en intimitet mellan skådespelare och publik som är sällsynt inom institutionsteater. Gizem Erdogan tillägger att den unika miljön ger ”helt andra impulser och riktningar” till skådespelarna, vilket skapar en speciell dynamik som är svår att återskapa på en konventionell scen.
Redan 2021 hotades Elverkets existens av ekonomiska besparingar, men ett samarbete med Dansens hus gav scenen en tillfällig respit. Nu har verkligheten hunnit ikapp, och den 14 december spelas den allra sista föreställningen under Dramatens regi. Beslutet att stänga Elverket väcker oro över den rådande kulturpolitiken och dess konsekvenser för scenkonsten i Sverige. Mattias Andersson, Dramatens teaterchef, uttrycker sin oro: ”Jag är generellt oroad över kulturpolitiken och vad som händer med scenkonsten när budgeten krymper.” Hans kommentar reflekterar en bredare oro inom kultursektorn över minskade anslag och ett krympande utrymme för konstnärligt risktagande.
Stängningen av Elverket drabbar särskilt hårt de unga scenkonstnärerna som ofta har svårt att hitta plattformar för sitt arbete. Andersson påpekar att ”det måste finnas platser för nya scenkonstnärer att kunna ta risker och prova sig fram.” När sådana kreativa miljöer försvinner, försämras möjligheterna för nästa generations teaterskapare att utveckla sina röster och bidra till Sveriges rika teatertradition. På frågan om samma typ av teater kan skapas på en annan scen svarar Andersson ärligt: ”Det är klart man kan det. Jag hade gärna haft en av Dramatens scener i en förort där vi kan fokusera på unga dramatiker. Men när Elverket försvinner innebär inte det att det finns pengar att lägga på en annan scen, utan det är helt enkelt inga pengar kvar alls.” Hans svar belyser den krassa verkligheten – det handlar inte bara om en lokal som försvinner utan om ekonomiska resurser som inte ersätts.
När den sista föreställningen spelas i december avslutas ett betydande kapitel i svensk teaterhistoria. ”Hamlet, The death of theatre” blir en passande svanesång för en scen som alltid har vågat utmana och förnya. Gizem Erdogan och Gustav Lindh ger liv åt Ofelia och Hamlet i denna sista produktion, vars undertitel känns nästan profetisk i sammanhanget. Vad som händer med den gamla turbinhallen efter Dramatens avfärd är ännu oklart. Det som är säkert är att Elverkets betydelse för svensk teater kommer att leva vidare genom alla de konstnärer som formats där och alla de teaterupplevelser som skapats inom dess väggar. I en tid när kulturens utrymme krymper, representerar stängningen av Elverket en förlust som sträcker sig långt bortom byggnadens fysiska gränser – det är förlusten av en konstnärlig frizon där teater har kunnat blomstra på sina egna villkor.
