Starmer har inga planer på att tala med Putin

I den senaste utvecklingen kring Ukrainakrisen har Storbritanniens premiärminister tagit en tydlig ställning gällande kontakter med Ryssland. Enligt en talesperson för premiärministern finns det i nuläget ”inga planer för premiärministern att tala med president Putin.” Istället kommer fokus att fortsätta ligga på ”att stödja Ukraina för att säkerställa en rättvis och hållbar fred,” klargjorde talespersonen under fredagen.

Denna orubbliga hållning från brittiskt håll står i kontrast till växande signaler från andra europeiska ledare, som börjat antyda att kontinenten behöver återuppta vissa kommunikationskanaler med Moskva.

I december framförde Frankrikes president Emmanuel Macron en annan ståndpunkt när han menade att Europa kan behöva återupprätta dialog med Ryssland. Macrons uttalande grundade sig i en oro för att européerna riskerar att marginaliseras i eventuella fredssamtal mellan Moskva och Kyiv, särskilt i en kontext där Washington har en central roll i förhandlingsprocessen.

Den franska presidentens perspektiv har nu fått medhåll från ytterligare ett av Europas tyngre medlemsländer. Under förra veckan uttryckte Italiens premiärminister Giorgia Meloni en liknande uppfattning: ”Jag tror att tiden har kommit för Europa att tala med Ryssland,” sade hon.

Dessa uttalanden signalerar en potentiell omsvängning i hur vissa europeiska nyckelaktörer ser på relationen med Ryssland efter över två års krig i Ukraina. Från krigets början har EU och europeiska ledare i stor utsträckning stått enade i fördömandet av Rysslands invasion och i stödet till Ukraina, både militärt och ekonomiskt.

Skillnaden i ståndpunkter mellan Storbritannien å ena sidan och Frankrike och Italien å andra sidan kan tyda på en begynnande sprickbildning i den europeiska enigheten. Storbritannien, som efter Brexit inte längre är EU-medlem, har konsekvent varit bland de starkaste förespråkarna för militärt stöd till Ukraina och hård linje mot Moskva.

Analytiker pekar på att dessa divergerande ståndpunkter delvis kan förklaras av olika säkerhetspolitiska traditioner, men också av skiftande ekonomiska intressen. Frankrike och Italien hade före invasionen betydande ekonomiska förbindelser med Ryssland, särskilt inom energisektorn, medan Storbritannien historiskt haft en mer distanserad relation till Moskva.

En central fråga som väcks är vilken roll EU bör spela i eventuella fredsförhandlingar. Macrons oro över att Europa kan komma att marginaliseras antyder en rädsla för att kontinenten förlorar inflytande över utvecklingen i sitt eget närområde, med USA som den dominerande västliga aktören i dialoger med Ryssland.

Samtliga parter understryker dock att stödet för Ukraina kvarstår. Även de ledare som förespråkar dialog med Moskva har varit tydliga med att detta inte innebär ett övergivande av Ukrainas intressen eller suveränitet. Snarare handlar det om en strategisk bedömning kring hur en långsiktig fred bäst kan uppnås.

För Ukrainas del har president Volodymyr Zelenskyj vid upprepade tillfällen betonat att alla fredssamtal måste ske på Ukrainas villkor och med respekt för landets territoriella integritet. Den ukrainska ledningen har varnat för att för tidiga förhandlingar med Ryssland kan legitimera de territoriella erövringar som gjorts sedan invasionens början.

Medan den diplomatiska situationen fortsätter att utvecklas, förblir krigets verklighet brutal för det ukrainska folket, med fortsatta ryska attacker mot både militära mål och civil infrastruktur. Oavsett de diplomatiska skillnaderna mellan europeiska ledare tyder inget på att det materiella stödet till Ukraina är på väg att avta i någon större utsträckning.