Svenskt jordbruksmarksägande blir allt äldre, visar rapport

En ny rapport från Jordbruksverket visar att den svenska jordbruksmarken i mycket hög utsträckning ägs av privatpersoner. Hela 91 procent av den totala arealen ägs idag av enskilda individer, dödsbon eller handelsbolag. Det är en ägarstruktur som innebär att utvecklingen i lantbruket i hög grad styrs av privata beslut, snarare än av institutionella investerare eller större koncerner.

Siffrorna i rapporten målar upp en tydlig bild av en åldrande ägarkår. Enligt statistiken för år 2024 finns det cirka 190 000 manliga ägare till jordbruksmark i Sverige. De kvinnliga ägarna uppgår till omkring 129 000. Medelåldern för ägarna ligger på 60 år för kvinnor och 61 år för män, vilket innebär en ökning med sex år jämfört med sekelskiftet 2000.

Den mest slående trenden är dock förändringen i åldersfördelningen. Gruppen av ägare som är över 64 år har vuxit markant, medan antalet ägare i de yngre åldersgrupperna har minskat. Inom gruppen 55 till 64 år ligger ägandet relativt stabilt. Utvecklingen har lett till att den äldsta gruppen, de över 64 år, nu kontrollerar en allt större andel av marken. Sedan år 2000 har deras andel mer än fördubblats, och idag äger de över 64 år hela 41 procent av den svenska jordbruksarealen.

Bakom denna utveckling ligger flera sammanvävda faktorer. En viktig förklaring är de stigande markpriserna i Sverige. Priserna på åkermark har ökat kraftigt under de senaste decennierna, framför allt i de bördiga slättbygderna i södra Sverige. För unga lantbrukare som vill kliva in i branschen har det blivit allt svårare att finansiera ett gårdsförvärv, särskilt när det krävs stora kapitalinsatser. Många tvingas därför att avvakta med att ta över, ofta beroende på att de väntar på arv eller att föräldrarna först ska gå i pension.

En annan aspekt handlar om ägarstrukturens förändring över tid. Det blir allt vanligare att markägare inte själva brukar sin jord. Trenden med att äga marken men hyra ut den till andra lantbrukare har vuxit sig stark. Detta innebär att den faktiska produktionen i allt högre grad sker på arrenderad mark, medan det formella ägandet ligger kvar hos en äldre generation. Arrendepriserna har också pressats uppåt i takt med att efterfrågan på mark ökar från större, effektivare enheter.

Regionalt finns tydliga skillnader. I Skåne och andra slättbygder är marken högt värderad och efterfrågan stor, vilket driver på prisökningarna. I skogs- och mellanbygderna i Svealand och Norrland är bilden mer blandad, med lägre markpriser men också en svagare demografisk utveckling i glesbygden. Ägarstrukturen skiljer sig också åt – i norra Sverige är inslaget av skogsägande större, medan jordbruksmarken i söder i högre utsträckning är koncentrerad till rena lantbruksfastigheter.

Marknaden påverkas i hög grad av denna åldrande ägarkår. En naturlig konsekvens är att en omfattande generationsväxling väntar inom de närmaste tio till femton åren. När dagens äldre markägare försvinner eller säljer kommer stora arealer att byta händer. Detta kan påskynda den pågående strukturomvandlingen, där mindre gårdar slås samman till större produktionsenheter. Frågan är dock om det finns tillräckligt många köpare bland de yngre generationerna, särskilt med tanke på de höga kapitalkraven.

Jordbruksverkets rapport belyser därmed en central utmaning för den svenska livsmedelsförsörjningen. Att en så stor del av marken ägs av en åldrande grupp innebär både möjligheter och risker. Å ena sidan visar den höga andelen privatägande att marken fortfarande har en stark lokal förankring. Å andra sidan skapar den sneda åldersfördelningen en osäkerhet inför framtiden, där det återstår att se vem som kommer att förvalta den svenska myllan när nästa generation tar vid. Rapporten ger därmed en viktig pusselbit för politiker och näringens aktörer när de ska planera för ett långsiktigt hållbart lantbruk.