Anderssons balansgång: S-väljarna splittrade om V-ministrar

På måndagen återupptogs Magdalena Anderssons sonderingsuppdrag – ännu en gång med uppdraget att undersöka om det finns underlag för en S-ledd regering. Förutsättningarna är oförändrade sedan valresultatet fastställdes. Fyra partier vill se S-ledaren som statsminister, och S, V, C och MP förfogar tillsammans över 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Trots den siffermässiga majoriteten är vägen till en ny regering fortsatt oviss.

Valet i september gav Sverige en politisk karta med två nästan jämnstora block. Sverigedemokraterna blev riksdagens näst största parti och en central del av det borgerliga underlaget, medan M, KD och L har slutit upp kring ett samarbete som går under namnet Tidösamarbetet. På den rödgröna sidan saknas en motsvarande överenskommelse, och det är där problemet ligger.

Den svåraste knuten i sonderingsarbetet gäller ministerposterna. Vänsterpartiet kräver att få sitta i regeringen, men Centerpartiet säger blankt nej. Låsningen mellan de två partierna har varit ett av de främsta hindren sedan valet, och ingenting tyder på att den har lossnat.

En färsk undersökning från DN/Ipsos, baserad på 1 494 intervjuer under perioden 15–27 september, visar dock att väljarna i flera partier är betydligt mer pragmatiska än sina partiledningar. Tydligast är det bland centerpartister. Drygt åtta av tio vill ha Socialdemokraterna i regeringen, och Magdalena Andersson är en ohotad favorit som statsminister. Ulf Kristersson når bara upp till ensiffriga andelar bland C-väljare.

– Centerväljarna ger en tydlig signal om vad de vill se. De har en stark önskan om att både Centerpartiet och Socialdemokraterna ska ingå, och det finns visst stöd för att även ta med Miljöpartiet, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos.

När det gäller Tidöpartierna är inställningen bland C-väljare närmast avvisande. Andelen som accepterar SD-ministrar i en regering mäts i enstaka procent. Den hållning som C-ledningen fört fram – att hålla ytterkantspartier borta från makten – delas alltså i huvudsak av väljarna, om än med vissa gradskillnader. Var tionde centerpartist kan tänka sig Vänsterpartiet i en regering.

Bland vänsterpartister är bilden annorlunda. Partiledningen har ett mycket starkt stöd för kravet på ministerposter, men två av tre väljare är öppna för att dela makten med Centerpartiet. Enligt Nicklas Källebring innebär det att V har större utrymme för kompromisser än C i regeringsfrågan.

De socialdemokratiska väljarnas favoritpartner i en S-ledd regering är Centerpartiet, tätt följt av Miljöpartiet. När det gäller Vänsterpartiet är de djupt splittrade. Knappt hälften vill ha V i regeringen, men en dryg hälft kan acceptera det. De positiva är fler än de negativa, konstaterar undersökningen.

– Om Magdalena Andersson bildar regering utan Vänsterpartiet blir det en pedagogisk uppgift att förklara det för hennes egna väljare, säger Nicklas Källebring.

Undersökningen belyser också Centerpartiets mittenposition i svensk politik. Väljare i sex partier, från MP till KD, är övervägande positiva till att C får regera. Bara bland V- och SD-väljare är inställningen i huvudsak negativ.

– Centerpartiet är borgerligt i den ekonomiska politiken, men i värderingar och kulturfrågor ligger man närmare de rödgröna. Olika väljare kan se positivt på olika sidor hos partiet, säger Nicklas Källebring.

Ulf Kristersson har under processen talat om en icke-socialistisk majoritet bestående av Tidöpartierna plus Centerpartiet och antytt att den skulle kunna utgöra underlag för en regering ledd av honom. Mycket talar dock emot det. C-väljarnas motstånd mot SD-inflytande är kompakt, och intresset för Kristersson som statsminister är i det närmaste obefintligt.

För Magdalena Andersson återstår därmed den svåra uppgiften att förena två partier som vägrar ingå regering tillsammans. V och C står långt ifrån varandra i både sakpolitik och samarbetssyn, men deras väljare ger i undersökningen uttryck för en större kompromissvilja än vad partiledningarna hittills visat. Om sonderingsarbetet inte leder framåt riskerar Sverige att hamna i ett utdraget regeringskaos med ett svagt parlamentariskt underlag, i ett läge där ekonomin och säkerhetspolitiken kräver en handlingskraftig regering.