En ny tv-serieversion av Stephen Kings skräckklassiker ”Carrie” har mött sin första svenska kritik. Serien, skapad av Mike Flanagan, flyttar handlingen från 1970-talets Maine till en nutida high school-miljö där nätmobbning, skolskjutningsövningar och en omtolkad modersfigur står i centrum. Recensenten Kerstin Gezelius lyfter fram att idéerna är starka, men konstaterar samtidigt att en del av den ursprungliga dramatiken går förlorad i det utdragna serieformatet.
”Carrie” publicerades 1974 och var Stephen Kings debutroman. Berättelsen om den mobbade tonårsflickan Carrie White, som upptäcker att hon besitter telekinetiska krafter, blev snabbt en modern skräckklassiker. Året därpå kom Brian De Palmas filmatisering med Sissy Spacek i huvudrollen, en film som kom att definiera genren och etablera King som en av världens främsta skräckförfattare. Sedan dess har berättelsen bearbetats flera gånger, bland annat i en tv-film 2002 och en nyinspelning 2013, men ingen tidigare version har gjorts som serie.
Mike Flanagan har under de senaste åren etablerat sig som en av de mest namnkunniga skaparna inom skräck-tv. Han ligger bakom succéer som ”The Haunting of Hill House”, ”The Haunting of Bly Manor” och ”Midnight Mass” på Netflix. Hans förmåga att kombinera psykologiskt djup med övernaturliga inslag har gett honom en trogen publik och ett starkt kritiskt mottagande. Att han nu tar sig an ”Carrie” ses därför som ett betydelsefullt projekt inom genren, och förväntningarna har varit höga bland såväl Kings läsare som tv-publiken.
I den nya versionen har handlingen uppdaterats för att spegla samtidens digitala verklighet. Mobningen sker inte längre bara i skolkorridorer utan också genom sociala medier och nätmobbning. Skolskjutningsövningar är en återkommande bakgrundsrekvisita och modersfiguren, som i originalromanen är en fanatiskt religiös kvinna, har formats om till en modern variant. Dessa förändringar syftar till att göra berättelsen relevant för en ny generation, men enligt Gezelius blir resultatet blandat.
Hon skriver i sin recension att de samtida inslagen ger berättelsen nya lager och att Flanagan lyckas skapa en kuslig stämning. Samtidigt förlorar serien en del av den omedelbara spänning som gjorde originalet så effektfullt. I serieformatet, som sträcker sig över flera avsnitt, blir händelseförloppet utdraget. Det som i boken och filmen var en kompakt och intensiv upptrappning får nu mer plats att andas, vilket i vissa partier leder till att dramatiken tunnas ut.
Flanagan har tidigare visat att han behärskar långsamma berättelser med stark karaktärsutveckling, men just i ”Carrie” är originalets styrka dess korthet. Berättelsen är konstruerad som en tragedi där allt rör sig mot ett ofrånkomligt och förödande slut. Att stretcha ut den över en hel säsong kan ge utrymme för fler nyanser och ett djupare porträtt av huvudpersonen, men innebär också en risk att den narrativa kraften försvagas. Det är denna balansgång som Gezelius menar att serien inte riktigt lyckas med.
Tv-serien är ytterligare ett tecken på den pågående trenden att anpassa Stephen Kings verk för strömningstjänsterna. Under senare år har flera av hans romaner och noveller fått nya liv i serieformat, däribland ”Mr. Mercedes”, ”The Outsider” och ”Chapelwaite”, baserad på novellen ”Jerusalem’s Lot”. Streamingjättarna som Netflix, HBO Max och Amazon Prime Video har investerat stort i skräck- och skräckinspirerade serier, och King har blivit en central figur i detta landskap. Hans berättelser erbjuder en kombination av välkända varumärken och omfattande världar som lämpar sig väl för flera säsonger.
Förutom Flanagans version pågår även andra projekt kopplade till Kings universum. Uppföljaren till ”The Shining”, romanen ”Doctor Sleep”, har redan filmatiserats, och flera av hans verk har utvecklats som poddar och tv-serier. Den fortsatta efterfrågan på skräckinnehåll tyder på att publiken fortfarande söker sig till berättelser om det övernaturliga, men med en modern sensibilitet som behandlar teman som trauma, gemenskap och samhällets mörka sidor.
”Carrie” som serie kan därmed ses som en del av en större kulturell rörelse där klassiska skräckberättelser omarbetas för att passa en ny tids frågor. Genom att lyfta in nätmobbning och skolskjutningar försöker serien tala direkt till en ung publik som lever med dessa hot i vardagen. Det är ett relevant grepp, och Gezelius erkänner att idéerna är starka. Men hon efterfrågar en tydligare dramaturgisk skärpa och menar att serien hade vunnit på en mer koncentrerad berättelse.
Hur serien tas emot av den breda publiken återstår att se. Stephen Kings verk har en lojal fanbas som ofta är kräsen när det gäller nya adaptioner. Samtidigt har Mike Flanagan en egen trogen publik som uppskattar hans långsamma, karaktärsdrivna berättande. För många tittare kan kombinationen av King och Flanagan vara tillräckligt lockande i sig, även om den här recensionen pekar på att det inte räcker för att undvika de fallgropar som serieformatet för med sig.
Den nya ”Carrie” finns nu tillgänglig via strömningstjänster och har inletts med blandade reaktioner. För den som söker en trogen återgivning av originalets råa intensitet kanske De Palmas film från 1976 fortfarande är det säkraste kortet. För den som är nyfiken på hur en modern skräckberättelse kan växa i ett längre format erbjuder Flanagans version dock flera tankevärda element. Oavsett inställning är serien ett tydligt exempel på hur klassiska skräckhistorier ständigt återuppfinns och anpassas efter sin tid.
